Bojkott är ingen lösning på fotoförbud

Arkivbild Kendrick Lamar. Foto: Nora Lorek / Rockfoto

Arkivbild Kendrick Lamar. Foto: Nora Lorek / Rockfoto

För x antal år sedan var jag med och drev en nöjessajt om Möllan i Malmö. Vi hade som affärsidé att försöka täcka allt från klubbar och spelningar till mer alldagliga händelser, samt gjorde en och en annan utsvävning på diverse festivaler runtom i landet. Så här i efterhand får man nog ändå säga att det var en uppskattad hemsida. Jag kommer i alla fall alltid minnas tillbaka på den här tiden som fantastiskt rolig. Och slitsam, framförallt.

Jag minns särskilt vilket jäkla jobb det var att koordinera med fotografer när konserter skulle bevakas. Allt wheelande och dealande fram och tillbaka med klubbarrangörer om fotopass hit och fotodiken dit, samt de långa nätterna av väntan på att fotografen skulle bli färdig med att redigera bilderna som skulle användas till konsertrecensionen. Och hur frustrerande det kändes att stå i publiken på samma spelning och plåta en bild med sin iPhone-kamera, som givetvis inte var ens 10 gånger så bra som konsertfotografens, men som med hjälp av lite Instagram-filter ändå var helt okej som reservbild.

”Alla är fotografer”, som Johan Rehborg och Henrik Schyffert sa i programmet med samma namn. Nu var visserligen det programmet uruselt, men jag tycker fortfarande det finns en korrekt beskrivning av vår samtid i den titeln.

Kanske är det just därför som jag har lite svårt att solidariskt ställa mig bakom vår kollega Gaffa när de nu försöker väcka debatt i det faktum att de inte får skicka sina fotografer på två spelningar i Stockholm. Det hela började egentligen i Norge, där deras norska systertidning tillsammans med övriga medier blev informerade om att det rådde fotoförbud under The Killers spelning. Detta på grund av att The Killers management hade en egen fotograf på plats till att ta bilderna. Dessa bilder var sedan tillgängliga att använda till eventuella recensioner i efterhand.

Gaffas norska chefredaktör Tord Litleskare såg rött och gick genast ut i att bojkotta spelningen och passade samtidigt på att göra följande statement:

”… vi menar i likhet med stora delar av norsk press, att det är att ge ett amerikanskt band och dess management en makt över vad som publiceras. En fotojournalists bilder är en lika viktig del av en redaktionell produkt som en journalistisk text, därför blir det här ett angrepp på vårt arbete vi inte kan tolerera”

I och med att samma villkor även skulle gälla för The Killers Stockholmsspelning så hakade svenska Gaffa på bojkotten och skrev under på samma statement.

”Fine! En bra ursäkt att slippa behöva se The Killers”, tänkte jag och gick vidare i vardagen. Tills nu, när jag noterade att svenska Gaffa åter igen är ute och vevar. I helgen dyker nämligen Kendrick Lamar upp. Och även han kör med samma premisser, vilket fått Gaffa att göra en copy paste på förra veckans statement. Via Twitter signerar de även inlägget med att de hoppas att deras bojkotter kanske även kan väcka debatt.

Jag kan ju inte tala för om det blivit debatt i Norge, men här i Sverige verkar det ju inte direkt vara nåt debattämne som Belinda Olsson skriker efter att få in i Opinon Live. Det flödar heller inte av tänkvärda kommentarer i diverse kommentarsfält. Kanske helt enkelt för att ingen bryr sig?

För det vi har här är ju ingen debatt. Det är två stycken stenåldersboxare som står i varsin stenålders-boxningsring och vevar om stenåldersprinciper. I ena hörnan ett stenålders managment som tror de har makt över fotomaterialet, i en värld där alla har mobilkameror och därför laddar upp varje liten sekund av en konsert i sina sociala medier. I andra hörnan står en stenålderspublikation som inte begriper att det finns en hel värld av sånt här fotomaterial utanför deras bekväma fotodike.

Jag har givetvis all respekt för konsertfotografer, ingen tar bättre bilder än dem. Men jag kan samtidigt leva med att läsa en välskriven recension utan dessa bilder, lika mycket som jag kan leva med att samma text har en bild tagen med en mobilkamera.

Jag är också medveten om att flera amerikanska artister och dess management gör på detta viset. Och visst, det suger. Men att beskriva det som att de har makt över allt som publiceras är skitsnack – makten får de ju istället i samma sekund som de kritiska rösterna, i detta fallet Gaffa, väljer att inte dyka upp över huvud taget.

Kvar blir istället de okritiska medierna, de som rättar sig i ledet. Hur löser en bojkott det?