Foto från spelningen på Kägelbanan. Foto: Björn Bergenheim / Rockfoto
Det händer inte ofta under vintern att konsertutbudet är så stort en kväll att man skulle behöva vara minst tre personer för att kunna se allt en vill. Denna kväll var ett sådant undantag och jag kämpade för att trixa ihop ett så bra schema som möjligt.
I sådana situationer, och på festivaler med liknande krockar, är det lätt att stress kan uppstå, men jag väljer alltid att fokusera på det jag väljer att se istället för att gräma mig över konserter som jag inte ser. Det blir ju ofta så mycket roligare. Tyvärr är det en sak att göra saker i teorin och en helt annan i praktiken – så schemat sprack nästan omgående.
Denna fredagskväll inleddes med en välbehövlig middag med vänner innan det bar iväg till Pustervik vid 21-tiden. Brittiska shoegazinglegenderna Slowdive stod på programmet och Pustervik var helt utsålt. The Cures ”A Forest” dundrade ut ur högtalarna när jag kom. Kanske var det bandet som hade valt den låten för Slowdive ingår i startfältet till den julidag senare i år när The Cure har sitt 40-årsjubileum i Hyde Park i London.
För att bjuda på lite kort historia så bildades Slowdive i Reading i England i slutet av 1980-talet. Bandet hann bland annat släppa tre album under första halvan av 1990-talet på fina bolaget Creation Records innan medlemmarna gick åt olika håll. Precis som flera andra band inom genren så återförenades man under 2010-talet och i fjol släpptes även ett nytt album.
Jag lyssnade en del på shoegazingmusiken när det begav sig, parallellt med britpopen, men Slowdive var inget favoritband. Jag fastnade mer för till exempel Ride och My Bloody Valentine, men visst hittade jag några låtar som jag gillade även på Slowdives plattor, det ska erkännas.
Till tonerna av Brian Enos ”Deep Blue Day” gick bandet på scen vid 21:20-tiden. Jag tror aldrig att jag har upplevt så mycket folk på Pustervik någonsin. Det var verkligen knökfullt och publiken jublade.
Det blev en härlig inramning med en bra mix av gamla och nya låtar. Vissa låtar lyfte mer än andra och några toppar var ”Slowdive” och ”Crazy For You”. Ljudmattorna var fina, sången låg genomgående helt rätt, men över tiden blev det lite enformigt. Styrkan med ett band som Slowdive är att man precis då tar fram en rad av sina bästa låtar. Avslutningen med ”Alison” och ”Sugar For the Pill” var magnifik och när Rachel Goswell sjöng avslutande Syd Barett-covern ”Golden Hair” så stod tiden helt stilla. Det var helt enkelt enastående bra.
Den stora publiken jublade och applåderade taktfast och bandet gjorde entré på scenen igen. Det blev tre extranummer, men jag kände bara igen fina ”Dagger” och avslutande ”40 Days” som är en annan favorit. Det blev en perfekt avslutning på en fin spelning.
Slowdives låtar växte ofta ut på ett fint sätt, men det kändes lite konstigt efteråt att en cover blev kvällens stora höjdpunkt.
Jag lämnade Pustervik medan Järntorget glittrade vackert i grönt och rött. Hemmavid låg snön vit på marken, månen log halvt och en kattuggla skrek i fjärran.
