Foto från spelningen på Fasching. Foto: Björn Bergenheim / Rockfoto
På senare tid har Göteborgsscenen Oceanen rest sig och blivit en av de bästa konsertscenerna i västkuststaden, vilken kväll man än beger sig dit kan man vara nästan säker på att få en musikupplevelse som berör. Alice Bomans spelning på torsdagskvällen är inget undantag, tillsammans med sitt namnkunniga band skapar hon en stundtals skimrande konsert.
Lyssnar man på Alice Bomans två EP:s, Skisser och EP II, är det inte alltför långsökt att tänka att det är en ganska introvert artist som står bakom musiken. Låtarna framförs oftast med försiktig sång och svävande syntar i bakgrunden. Därför är det inte helt förvånande när hon inleder konserten på Oceanen själv på scen med en Nord-synth framför sig. Men illusionen av en ensam singer-songwriter blir kort. Redan efter en låt får Alice sällskap på scenen av Julia Ringdahl, Ellen Pettersson och Liam Amner som tillsammans utgör det förträffliga malmöbandet Hey Elbow. Ikväll agerar de dock kompmusiker och det tar sig an uppdraget med den äran. Med bandet i ryggen växer Alices musik ytterligare ett snäpp.
Mina fördomar om att kvällens huvudperson skulle vara en nedtonad artist får jag snabbt revidera. Iklädd en utstyrsel enbart i silver är Alice scenens självklara mittpunkt. Att hon dessutom bjuder på att berätta att byxorna sprack under gårdagens spelning i Stockholm och därmed är silvertejpade för att hållas på plats, ger ytterligare en dimension till artisten Alice Boman.
Den ovan nämnda tejpningen gör också att hon enligt egen utsago måste stå helt stilla för att behålla kläderna på kroppen. Kanske är det så men jag har också svårt att se att det skulle förekomma några större utsvävningar på scenen om byxorna var hela. Alice Bomans musikaliska universum består till stor del av lugna, svävande och röstdrivna poplåtar. Visserligen ger bandet lite extra energi till dem på scen men grunden förblir densamma.
Under kvällen blandas gammalt material med låtar från det kommande debutalbumet som ska släppas senare i år. Bäst blir det i den relativt färska singeln ”Dreams” och trummaskinsdrivna ”Over” från EP II där Alices röst samsas med Julia Ringdahls stämma och tillsammans med tonerna från Ellen Petterssons flygelhorn skapar de en skimrande upplevelse.
Mot slutet av konserten kan jag känna att det då och då tenderar att bli lite enformigt. Många av låtarna är stöpta i samma form och jag kommer på mig själv att längta efter något som sticker ut. Allt tvivel försvinner dock när Alice, återigen ensam på scen, avslutar konserten med ”Waiting” från henne första EP. En låt som bland annat figurerat i tv-serien Transparent och fått musiklyssnare över hela världen att upptäcka hennes musik, och det är väl kanske där den största styrkan hos Alice Boman ligger. För trots att det är fem år sedan låten först gavs ut, och trots att hon med stor säkerhet spelat den live otaliga gånger, så känns det faktiskt som att hon berättar något för oss för första gången.
