Vid 04-tiden inatt vaknade jag av ett dånande, skränande ljud som kom från gatan utanför. Det lät ungefär som att en plogbil försökte ploga en gata utan snö: en metallskyffel som sakta men målmedvetet dras över grusig asfalt. Det ekade mellan husväggarna och jag låg flera minuter alldeles stilla och funderade på vad det var. Tankarna i min sömndruckna hjärna skenade; är det såhär apokalypsen låter?
Det finns många ljud som får hela kroppen att darra av obehag, klassikern är naglar som drar över en svart tavla, en kniv som harvar mot en tom porslinstallrik eller kanske det ljud som kommer när människor knäcker sina fingrar.
På Sibille Attars nya singel ”RUN” har dessa ljud kokats ner till fyra kittlande minuter. Apokalyptiska stråkar ligger i flera lager och accelererar långsamt under de mest tandagnisslande partierna. Attar fångar känslan av total klaustrofobi och ångest – men gör det vackert. Låten påminner mig om skräckfilmer som både är fina men också fasansfullt läskiga, som Kubricks The Shining eller Hitchcocks The Birds.
”I need to get out of this house / I have to get out of here / I need to get out of this place” mässar Sibille Attar om och om igen och får mig att nästan titta över axeln. I slutet av låten maximeras alla instrument för att sedan försvinna och istället mynna ut i något slags Anna von Hauswolff-liknande avgrundsnynnande. Jag tänker, för andra gången den här dagen, är det såhär apokalypsen låter?
Låten har också den ingrediensen som många skräckfilmer har; du måste fortsätta lyssna, ja till och fler gånger på rad, fastän det gör dig illa till mods, fastän du vet att du kommer behöva sova med lampan tänd.
”RUN” är hämtad från kommande EP:n ’Paloma’s Hand’ som släpps 27 april via PNKSLM.
