Med debuten Today More Than Any Other Day och uppföljaren Sun Coming Down förkappslade Ought den intensitet alla som sett bandet live känner igen i två stycken alldeles utmärka postpunk-album. Omgiven av aviga, komplexa låtbyggen uttryckte bandets välartikulerade sångare Tim Darcy sällsamt angelägna tankar om civilisationens förfall, utanförskap och politisk frustration med lika delar poesi som frenesi. Med Room Inside the World, bandets första på nya skivbolaget Merge, väljer man att skruva ner tempot i förmån för ett mer genomarbetat hantverk. Där bandet tidigare skrivit och spelat in snabbt för att bevara energin och känslan av angelägenhet har man den här gången istället tagit det långsamt och verkligen arbetat igenom låtarna i studiomiljö.
”Punk”-biten i postpunk-ettiketen som länge förföljt bandet lyser mer än någonsin tidigare med sin frånvaro. Ljudbilden är istället mer orkestrerad och arrangemangen mer genomarbetade än tidigare. Låtbyggena är fortfarande komplexa och icke-konventionella men sträcker sig inte länge över 6-7 minuter, utan befinner sig allt mer inom gränserna för vad en poplåt brukar vara. Musikaliskt rör man sig mellan konstrock, new wave och pop. Tänk Talking Heads, tidiga Simple Minds och Roxy Music, utan att för den sakens skull hamna allt för långt ifrån The Cure eller Scott Walker.
”These 3 Things” är kanske den låt som tydligast symboliserar bandets musikaliska förflyttning, ett synthigt new wave-nummer där Darcys röst är närmre en falsett än det sedvanligt snirkliga tonläge han annars använder. Bandet tar sig även fler friheter vad gäller tempot. I den sköra ”Brief Shields”, en rörande utsago om maskulin destruktivitet, tillåter man sig att sänka hastigheten och ta sin tid. I ”Take Everything” leker man med låtstrukturen när man gömmer en furiös rocklåt inuti en annars återhållsam ballad. Avslutande ”Alice” lånar sitt namn från jazzikonen Alice Coltrane, bara det bör väl kunna ses som en indikator på vilka vitt skilda delar av musikvärlden bandet numera hämtar sina influenser. Från viskande, desperat sång mynnar låten ut i ett kosmiskt drone som väl illustrerar känslan av desillusion som ligger och pyr under ytan genom hela skivan.
Trots att både ”Disgraced in America” och ”Disaffectation” befinner sig musikaliskt på betydligt säkrare Ought-mark utmärks ändå de båda spåren av hur mycket Tim Darcy utvecklat sin röst. Även om han fortfarande spyr ur sig textkluster på ett sätt som hade gjort Mark E. Smith stolt så rymmer hans sångröst numer långt fler nyanser än vad den förr gjorde. Det är inte bara så att han rent tekniskt sjunger bättre, utan även så att han använder sångrösten som ett instrument. Från mjuk till hård, från pratsång till croonande, från David Byrne-artade ordvändningar till Bono-ylande. Han skiftar sångstil från låt till låt, men även inom enskilda låtar. Lyssna på ”Disgraced in America”, hur han pressar orden fram och tillbaka i munnen, som om han då och då plötsligt inser att de bara måste ut ur kroppen, för att i nästa stund lyckas hejda sig.
I höjdpunkten ”Desire” illustreras bandets musikaliska utveckling kanske allra tydligast. Låten börjar som en lågmäld ballad för att sedan långsamt veckla ut sig till något större genom att addera fler och fler lager. Ljudpaletten expanderar med synthar, långsamt stegrande gitarrer och slutligen även en 70-mannakör innan den tillåts vittra sönder under sin egen tyngd i en saxofondränkt frijazz-final. ”Desire, it was never gonna stay!” upprepas som ett mantra i låtens klimax och denna febriga uppgörelse med känslorna efter en svalnande passion vittnar om en mer intim och självutlämnande sida av bandet. Även om Darcy knappast har varit emotionellt tillknäppt tidigare så har han alltid behandlat den centrala tematiken om lust, åtrå och ofrivillig apati med en viss ironisk distans som nu tycks ha skalats bort i förmån för ärlighet.
Visst är det så att man stundtals saknar intensiteten och ilskan, och visst hade skivan mått bra av lite fler urladdningar, samtidigt kan man inte låta bli att vinnas över av att Ought nu navigerar mellan empati och skönhet, snarare än råhet. Där tidigare skivor balanserade mellan nihilism och hoppfullhet, tycks man här istället välja att försöka omfamna det vackra istället för att låta sig sväljas av mörkret.
[Merge Records, 16 februari]
