Arkivbild
För bara några veckor sen fick Mariam Wallentin motta Manifestgalans pris i jazzkategorin. När hon på fredagskvällen besöker Malmö och Inkonst med projektet Mariam The Believer bevisar hon att hennes musik är allt annat än genrebestämd.
Lokala LOAVER öppnar kvällen. Den som är välbekant med Malmöscenen känner kanske igen Linnea Hall från indiepopbandet Kluster? LOAVER är Linneas soloprojekt och än så länge okänt för lyssnarna. Det lär det inte vara så länge till, om jag får gissa. En fullängdare är inspelad, i Italien, med bland annat Giovanni Ferrario (PJ Harvey, John Parish etc.) och liveframträdandet höjer förväntningarna inför denna.
Även om Linnea och hennes två medmusiker framför ett ganska spretigt set låtar är det hela tiden väldigt intressant att lyssna till. ”Nu ska vi spela en rätt konstig låt” säger hon och ett spår som låter ungefär som ett kärleksbarn mellan Beach House och Laurie Anderson tar vid. Annars handlar det mest om eterisk sång över jazzig pop som oftast är släpig, men som i upptempostunderna får mig att tänka på ett tidigt Cardigans. Ellen Pettersson från Hey Elbow gästar på trumpet under ett par spår och det är alltid en fröjd att ta del av hennes skills.
Kvällens huvudakt äntrar sedan scenen. Mariam Wallentin backas upp av fyra personer på bas, slagverk/fiol, trummor och klaviatur. Redan i öppningsnumret, ”Opening”, som också är första spåret på senaste albumet Love Everything, förstår jag att det här blir något i särklass. Mariam sjunger låten över enbart bas och enstaka inslag av fiol; det blir från första sekund solklart att detta är en spelning där sången står i centrum.
Och vilken sångröst sen. Mitt sällskap påpekar att Mariam Wallentin är hans absoluta favoritsångerska från Sverige och jag är beredd att hålla med. Under kvällen får vi uppleva allt från kraftfull soul, experimentell sång som låter som någon slags kvävda primalskrik, jazzig rock, orientaliska tongångar och svulstiga ballader – få behärskar en sådan förmåga att växla så mellan tonlägen och stilar, men Mariam Wallentin gör det med bravur.
Kvällens låtmaterial är mestadels hämtat från senaste albumet, men vi bjuds även på äldre favoriter som hittiga ”The String Of Everything” och helt otroliga ”Invisible Giving”, vilken är en urladdning av sällan skådat slag. Jag tror inte att en enda i publiken lyckas stå still under denna låt. Mariam dansar spasmiskt på scenen och man vill bara följa hennes rörelsemönster till punkt och pricka. Lyckoruset gör mig alldeles varm och jag minns vad det är jag älskar så mycket med livemusik. Bandet är tajt och lekfullt; extra mäktigt blir det när trummisen och slagverksmusikern båda öser på som mest, och när två av medmusikerna backar upp Mariam på kör.
Men Mariam behöver som sagt inte så mycket mer än sin röst för att få taket att lyfta. Balladen ”To Conquer Pain with Love” från EP:n The Wind (från 2014 som spelades in som en hyllning till Alice Coltranes kassettalbum Turiya Sings) är ett av många fina exempel på detta. Den avslutande covern på Nina Simones ”Everything Must Change” ett annat. Då får jag på allvar andnöd, så det är nästan tur att spelningen är över. Magi är bara förnamnet.
