Utan att på något sätt vara en Tomas Andersson Wij-kännare (folkhögskolekurs för andligt desillusionerade män i 40-50årsåldern, någon?) rankar jag nyligen släppta ”Hej på dig döden” som en av post-folkhemspoetens bättre låtar. Låten rymmer ett koncentrat av allt vi under årtionden vant oss vid från TAW: finstämda stönanden, mjukt gitarrspel, bråddjup kärlekslyrik med inslag av kraftfull ångest samt ett flyktigt piano.
TAW har själv beskrivit titelspåret på nya Avsändare okänd som ”en psalm för agnostiker”. En bitsk jävel hade kanske kontrat med att Andersson Wij har gjort den där psalmen om och om igen på samtliga skivor i tjugo års tid. Själva urbilden av TAW:s skapande är ju den av en slags uppdaterad Ulf Lundell-nostalgi kring orörd landsbygd, gitarren som medium för att nå en frånvarande gudom, och kärlek som den läkande kraften i världen. ”Jag kan ofta känna ett behov av att tacka någon, jag vet bara inte vem” säger Tomas inför skivsläppet. Se där: en uråldrig tematik hos (den priviligierade vita) popmannen.
Till denna platta, hans tionde, har Andersson Wij inlett ett musikaliskt samarbete med Niki & The Dove och Deportees. De förstnämnda hörs tydligt i inledande ”Det finns ingen ensamhet”, med vemodiga syntmattor som små stackmoln på en sommarhimmel. Deportees hörs, tycker jag, i stillsamt tuggande ”Nätter utan mörker dagar utan ljus” – någonstans bakom låtjaget när det ligger i soffan och förstrött lyssnar på sjukhusbomber över Aleppo. Men mest av allt låter ”Avsändare okänd” som Tomas Andersson Wij, inget annat.
Åtta spår senare känner jag ändå att det lyfter. Här finns inga hits, det gör det sällan när det kommer till TAW, men Avsändare okänd talar till den lugna rödvinskonnässören i mig och rymmer en hoper riktigt fina låtar – om man står ut med pretentiös ultrarealism kring Stockholmsförorten Fruängen där låtjaget ser ”den sträva huden över centrumhusen” och ”hör skateboardhjulen som slår mot betongplattornas skarvar”.
[Playground/Ebeneser, 16 februari]
