I tisdags fyllde amerikanska Khruangbin Pumpehuset i Köpenhamn och deras vänner från New York hade fått uppdraget att värma upp publiken. The Shacks, som förbandet heter, charmade publiken och gjorde ett ännu bättre jobb än huvudakten, enligt HYMNs utsände Krister Bladh.
The Shacks är ett spännande band. De består av ett låtskrivande par som heter Max Shrager och Shannon Wise. Wise är i 20-årsåldern och Shrager ett par år äldre. Trots att de kommer från Queens, NYC, finns det något oförklarligt europeiskt över dem. Något brittiskt och något franskt. Eller kanske är det bara att sångerskan Wise ser ut lite som Twiggy och är klädd ungefär som Jean Seberg.
Men det finns också en hel del som talar emot dem. Inte minst att de var med i en Apple-reklam förra året. Låten i reklamen – och låten som även blev deras första singel – är dessutom en cover. Det är inget fel på att göra covers, men väljer man en låt av en av världens bästa låtskrivare gör man det bara lätt för sig. ”This Strange Effect” gjordes av The Kinks på 60-talet och jag tror inte att Ray Davies någonsin hade tänkt sig att den skulle dyka upp i en mobilreklam som visar upp skojiga kameraeffekter.
Trots allt är ”This Strange Effect” en förtrollande vacker låt, även i The Shacks version. Lyssnar man vidare på bandets egna material upptäcker man också deras talang för lättfotad popmusik som känns lika tidlös som den Micheal Head gjorde i Shack på 90-talet.
När The Shacks inleder kvällen på Pumpehuset är det dock som ett helt annat band. De bjuder på nya låtar, spår som jag hoppas är med på debutalbumet Haze som släpps nästa månad. På välbehållna vintage-instrument spelar de dansant och somrig pop som ofrånkomligen för tankarna till Stereolabs varmt analoga sound (för övrigt ett band som var fransk-brittiskt).
Kontrasten till Khruangbin blir total när de väl går på, över en renstädad scen som sätter de tre musikerna i centrum, medan musiken ekar bort som ett soundtrack till din bästa shoppingupplevelse. Och när det blir tyst mellan låtarna hör man bara ljudet av gitarristen Mark Speers fläkt som blåser på hans hår.
Khruangbin är ett band som utnyttjar alla möjliga medel för att förhöja upplevelsen av deras i grunden enformiga instrumentalmusik. Kanske hade The Shacks bara funk:at till sin musik lite för att spela på publikens förväntningar. Kanske kommer de aldrig bli lika slicka och proffsiga som Khruangbin? Men jag skulle alltid välja att se ett band som har en närvaro eller nervositet live, än ett band som låter precis som på skivan.
Nu återstår det att se hur Haze kommer att låta, men efter tisdagens konsert i Köpenhamn talar nu allt för The Shacks och ingenting mot dem.
