Foto: Viktor Wallström / Rockfoto
Nej, Polarpriset gick inte till Madonna eller Aretha Franklin i år heller. Eller till någon annan kvinna. Om nu någon hade väntat sig det.
Jämställdhetsstatistiken försämras därmed ytterligare någon procent och nu är andelen kvinnor av de som tilldelats priset nere under katastrofala 18 procent. Detta efter ett år som präglats av kampanjer som uppmärksammat den ruttna kvinnosyn som finns inte minst i nöjesindustrin.
Det går kort sagt inte att vara mindre lyhörd för sin samtid än Polarprisjuryn är.
Om vi i stället tittar på de som faktiskt vann – Metallica och det afghanska nationella institutet för musik – finns det inte mycket att säga om institutet som vinnare. Musik behövs, inte minst i stunder då det mesta andra är åt skogen, vilket gör deras arbete synnerligen viktigt. Vad gäller Metallica finns det desto mer att säga.
Låt mig börja med att konstatera att Metallica är ett av musikhistoriens största och viktigaste namn. Deras gärning är hedervärd, vilket inte minst bekräftats genom att de tidigare valts in i Rock and Roll Hall of Fame.
Mitt hårdrocksjag gläds inledningsvis en smula åt att genren uppmärksammas, det ska jag erkänna. Men när rubrikerna sjunkit in och tankarna börjat snurra, är det inte lika roligt.
Metallica får enligt motiveringen priset för att de har tagit musiken dit den aldrig varit innan. Om man syftar på den spelning bandet gjorde på Antarktis 2013 – absolut. Åtminstone om man bortser från att musik redan fanns där. De tillfälliga invånarna i form av forskare och kringpersonal har naturligtvis haft musik hos sig, både live och i hörlurar och högtalare.
Och visst kan man hålla med om att bandet rent musikaliskt, åtminstone delvis, gjorde något ingen gjort förut. Men det var på 80-talet. De senaste tre årtiondena har Metallica snarare följt trender än skapat dem.
Vidare beskriver juryn bandet som det enda som når upp till Wagners och Tjajkovskijs känslofyllda, bombastiska, fysiska och rasande men ändå tillgängliga musik. Har juryn hört Metallica? Om ja, har juryn hört något annat än Metallica, Wagner och Tjajkovskij? Det finns hundratals, om inte tusentals, kompositörer och artister som har gjort mer storslagen musik än Metallica de senaste tvåhundra åren.
Mot slutet av motiveringen spårar det ur än mer. Först refereras det till bandets konserter som ett besök i Valhall. Vet juryn vad Valhall är? Har juryn varit på en Metallica-spelning? Det verkar inte så, för de två har väldigt lite med varandra att göra.
Men det stannar inte där. I den sista meningen i juryns motivering beskrivs bandets skivor som kompromisslösa. Det stämmer, om man bortser från bandets senaste trettio år. På sina första skivor gjorde de precis vad de ville, men absolut ingen som har följt bandet kan på fullt allvar hävda att deras senaste sex album är kompromisslösa. Producenter, skivbolag, psykologer och inte minst medlemmarna själva har alla sett till att bandet gång på gång tvingats kompromissa rejält, något som samtliga fyra herrar i bandet påtalat många gånger under åren.
Slutligen kan jag inte låta bli att stanna upp vid de allra sista orden i motiveringen, där bandets betydelse för människor som känt sig utanför nämns. Det stämmer faktiskt. Metallica har hjälpt otaliga människor genom tuffa perioder i livet och det kan ingen ta ifrån dem. Men det stämmer ännu mer på Madonna, som har sålt tre gånger fler plattor än Metallica.
Jag skrev förra året att juryn skulle skärpa sig eller lägga ner. Min avslutning i år blir därför: lägg ner Polarpriset.
Det sista vi behöver 2019 är ännu ett pris som delas ut av en jury som lever i en bubbla, helt avskärmad från det övriga samhället.
