Foto. Alexander Tillheden / Rockfoto
Förra fredagen släpptes Nils Frahms sjunde skva All Melody, den tyske kompositörens hittills mest ambitiösa fullängdare. Albumet är det första som spelats in i Frahms nybyggda studio i Östberlin. Studion som innefattar mängder med orglar, pianon, synthar samt en specialbyggd reverbkammare byggdes för att på bästa möjliga vis skapa möjligheter för Frahm att verkställa sin musikaliska vision.
All Melody är Frahms mest expansiva album än så länge, en samling kompositioner som bygger på samspelet mellan akustiska och elektroniska instrument, och som rör sig i i en gråzon mellan klassisk och elektronisk musik. Den ljudvärld han målar upp kretsar till stor del kring gränsutsuddningen mellan det organiska och det elektroniska. En lågmäld brottningsmatch mellan en synth och ett piano, en pianoslinga som delar utrymme med ett stillsamt beat, en ljudloop som tillåts pågå tills den i en ny omgivning förbyts och framstår som något annat. Precis som titeln skvallrar om är det även en skiva som sätter melodin i fokus, något som skapat Frahms mest lekfulla album hittills.
Utöver Frahms huvudinstrument piano och synth rymmer skivan fler element än någonsin. Marimba, flöjter, orglar, slagverk, blåsinstrument, stråkinstrument och för första gången även sång i form av en kör. Med denna arsenal av instrument till sitt förfogande skulle man kunna förvänta sig en betydligt större ljudbild än vad man är van vid från Nils Frahm, men han avviker aldrig helt från sin minimalistiska approach. All Melody är en skiva som tar tid på sig, en platta som sakta vecklar ut sig under en timme och fjorton minuter och där alla låtar får lov att ha sin helt egen karaktär.
”My Friend the Forest” eller ”Forever Changeless” är där man börjar om man gillar sin Frahm som man är van vid honom, musikstycken med pianot i centrum. I ”A Place” samsas hyschade körer, en smygande rytm och ett synthbeat sida vid sida. Inledande ”The Whole Universe Want To Be Touched” påminner om Arvo Pärts körverk. Skivans kanske bästa spår ”Sunson” är i princip ett suggestivt stycke techno, precis som titelspåret och ”#2” är det ett av skivans långa repetitiva centralverk. ”Kaleidoscope” drar åt det mer jazziga hållet. Trots låtarnas olikartade strukturer flyter musiken ihop till en helhet där man som lyssnare knappt noterar hur musiken färdas från en punkt till en annan.
Frahm har nämnt hur en del i hans arbetssätt är att försöka få varje instrument att låta som ett helt annat. Beatet som driver ”Sunson” framåt är inte frammanat elektronisk väg utan med en basmarimba. Orglar låter som trummor. En synth återskapar ljudet av en flöjt. Nästan hela tiden är det svårt att förstå vilket instrument man faktiskt lyssnar på, och innan man vet ordet av är instrumentet utbytt mot ett annat. Han rör sig allt längre bort från klassiska kompositörer som Phillip Glass och Max Richter och kommer stundtals närmre sina kontemporära kollegor inom den elektroniska musiken, så som Floating Points och James Holden & The Animal Spirits.
Niklas Paschburg. Foto: Natalia Luzenko
En vecka efter All Melodys utgivelse släpptes Frahms tyske landsman Niklas Paschburgs första fullängdare Oceanic. En skiva som både hyser ett släktskap med Frahms musik och som kanske även har sin existens att tacka den för.
Musikaliskt befinner sig Paschburg inte långt ifrån där Frahm var för några år sedan. Den 23-årige kompositören skapar pianostycken med underströmmar av elektroniska rytmer, och Oceanic bär många likheter med Frahms båda album Spaces och Solo. Musiken präglas av samma eftertänksamhet, samma relation till tystnad. Paschburg gör pulserande, meditativ musik som hela tiden sätter stämningen i centrum. Skivan är inspelad i Paschburgs studio vid nordtyska kusten, med utsikt över Östersjön, och det gråa havet har spelat en stor roll som inspirationskälla till musiken. Vackert men melankoliskt. Stillsamt men ändå hela tiden i rörelse.
Albumet börjar på ett smått otroligt vis. Borträknat ett stämningsskapande intro är de tre inledande styckena en smärre sensation. ”Sparks” inleder med en långsam pianoslinga som strax får sällskap av en tassande rytm. Stycket glider över i skivan kanske starkaste spår ”Sand Whirling”, där Paschburg över låtens inledande minuter låter kompositionen ta sin tid innan en medryckande pianomelodi halvvägs vecklas ut och förvandlar låtens karaktär till något helt annat under en kort stund, innan den inledande pianoslingan återvänder. I ”Anew” låter han en pulserande snabb elektronisk rytm samsas bredvid en långsam pianoslinga. Två olika tempon som rör sig sida vid sida, något han senare återkommer till i ”Fade Away” där två separata pianoslingor spelas ut mot varandra.
Överlag håller sig Paschburg till det lågmälda, en pianoslinga i förgrunden och en elektronisk matta av ljud i bakgrunden, men då och då låter han det elektroniska ta över. ”Journey Among Worlds” börjar till exempel som ett långsamt pianostycke för att sen accelerera mot techno-territorium, inte helt olikt hur Frahm pendlar mellan stilarna på All Melody.
Precis som Frahm navigerar Paschburg i skarven mellan klassisk pianomusik och elektronisk musik. Kalla det neoklassicism, post-klassisk musik eller vad ni vill. Det är cinematisk musik som för tankarna till mästare som Phillip Glass, Terry Riley, Max Richter men också till mer experimentella kollegor som Brian Eno, Olafur Arnalds och Jon Hopkins.
Återkommande för de båda musikerna är relationen till tystnaden, och användningen av den i musiken. Tystnaden används som ett instrument, någonting man kan placera i ett musikstycke för att stanna upp känslan av brådska. Något som kan användas för att varje ljud ska kunna lämnas isolerat för att upplevas i sin enskildhet.
Genreöverskridningen och experimentlustan tycks hos dem båda vara driven av idén att det inte spelar någon roll vilket sätt musiken är skapad på så länge ljudet i sig frammanar rätt känsla, och för att ljudet ska frambringa rätt känsla måste det befinna sig i rätt sammanhang. De ljudvärldar som byggs baseras helt och hållet mellan dynamiken mellan enheterna. Ett enskilt ljud är ingenting värt för sig, men placerad i en kontext skapar det ett bidrag till en allomfattande känsla. Musik som tycks mer intresserad av att återskapa, eller återuppfinna, en känsla än av att beskriva den.
