Fredrik Langrath har pratat med Mia Lust i albumaktuella Londonbandet Chemtrails. Läs intervjun här.
HYMNs Oscar Reinholdt kallade nyligen Chemtrails purfärska debutalbum Calf of the Sacred Cow för den coolaste poppen han hört i sin recension. Deras EP Headless Pin Up Girl hamnade dessutom på vår lista över 2017 års bästa EP:s. Undertecknad räknar debutalbumet som årets hittills starkaste släpp, och det mest spännande rockalbumet på mycket länge. Kort sagt, HYMN gillar Chemtrails! Det var därför hög tid att ta reda på mer om vad som döljer sig bakom ljudväggen.
Punk Slime Recordings har sitt säte i Stockholm och drivs av eldsjälen Luke Reilly, ursprungligen från England. Bolaget har snabbt växt sig till något av en kvalitetsgarant för alla med en dragning till det distade, skitiga och konstiga.
Chemtrails debutEP släpptes dels som svart vinyl, men också i en rosafärgad strikt limiterad version på 50 exemplar. Det är inte första gången PNKSLM ger ut strikt limiterade och vackert formgivna vinyler. Inte helt olikt Jack White med sitt bolag Third Man Records för Luke Reilly tankarna till en slags Willy Wonka för skivsamlare. Jag frågar Mia Lust hur det egentligen kom sig att Chemtrails blev signade till PNKSLM.
– Jag spelade i ett garagepunkband med Luke som hette The Lusts när jag var tonåring. Vi gick i skolan ihop och var väldigt nära varandra som små, men tappade väl kontakten lite när han flyttade till Sverige. När Chemtrails spelat in sin första EP och postade information om det på Facebook tog Luke kontakt. Jag hoppas fortfarande att det var på grund av hur vi låter och inte nepotism.
Kan du berätta lite mer om era influenser?
– Det är svårt att sätta fingret på specifika influenser. Jag lyssnar på musik hela tiden och influenserna kommer nog från all musik jag någonsin gillat. Det spänner sig således över flera decennier och flera genrer. När jag var tonåring var jag besatt av garagepunk och lyssnade på band som Black Lips, The Gories, Thee Oh Sees, Reatards och 60-talets garage och protopunk som Nuggets, Pebles och Back from the Grave-serien.
– Jag älskade tanken på alla dessa ungdomar som bara plockade upp sina gitarrer och började göra vilda ljud hemma. Jag har dock aldrig varit en puritan för garage, utan alltid varit en sucker för bra melodier i allmänhet. Särskilt när melodierna levereras med ett annorlunda sound – som de uppenbara klassikerna: David Bowie, Blondie, The Pixies och My Bloody Valentine, bara för att nämna några.
Hur går processen till när ni skriver och spelar in?
– Vanligtvis skriver jag ackord och riff först, sedan melodier, sedan texter. Sedan arbetar Laura O och jag med harmonierna och detaljerna – inklusive vad vi kallar ”psychedelic embellishments” – tillsammans. Jag tenderar att komma med massor av idéer, men har inte alltid disciplinen att driva var och en i mål och slutföra. Laura O däremot, med sin typiska tyska effektivitet, är riktigt bra på att fokusera och ser till så att vi faktiskt avslutar arbetet med låtarna.
”Jag drabbades faktiskt av RSI, alltså förslitningsskador, eftersom att allt jag gjorde var att spela gitarr”
– Den här plattan jobbade vi riktigt hårt med. Laura O och jag slet nästan varje kväll i nästan fyra och en halv månad, med uppåttjack för att klara av att hålla tempo när vi sinkade. Jag drabbades faktiskt av RSI, alltså förslitningsskador, eftersom att allt jag gjorde var att spela gitarr, använda datorn för att producera, skriva, och använda min telefon. Jag förde då mina ytterst begränsade kunskaper om produktion vidare till Laura O så att hon kunde ta över och låta mina fingrar vila. Till slut började vi turas om mer med produktionsarbetet.
– Lo-fi-soundet är något vi alltid har älskat, men det handlar också om våra begränsade resurser. Sången kommer liv på allvar när vi lägger till all förvrängning, det hjälper den att skära genom ljudväggen och det döljer det faktum att vår mikrofon suger.
Du och Laura O är ju även ett par privat. Hur lyckas ni separera det från ert arbete? Är det lättare eller svårare att ge kritik till någon du har en kärleksrelation med?
– Faktum är att vi separerar inte vårt förhållande från musiken överhuvudtaget. Det är som att vi, istället för att ha en bebis, har fött denna härliga sak som heter Chemtrails. Vi pratar om vårt barn hela tiden, så pass mycket att vi har svårt att stänga av. Det är lätt att ge varandra brutalt ärlig feedback, och ibland kanske vi kan vara lite för brutala. I slutänden tror jag ändå att det hjälper till med själva kvalitetskontrollen av vårt arbete. Jag vill dock understryka att vi har ett riktigt bra förhållande! Vi är nog aldrig sura på varandra längre än 20 minuter och Chemtrails har uteslutande varit positivt för oss.
”De flesta låtarna är ganska direkt inspirerade av mina upplevelser av saker som jag känner mig förbannad på”
Det finns otroligt mycket nerv och själ i så väl texter som musik. Hur nära ligger dina texter dig själv?
– Om du upplever att det låter ärligt så stämmer det, för det är ärligt. Vilket också skrämmer skiten ur mig för jag vet ju att folk faktiskt ska lyssna på det [skratt].
– De flesta låtarna är ganska direkt inspirerade av mina upplevelser av saker som jag känner mig förbannad på, men jag försöker ändå skriva allmänmänskligt. Låtar som alla kan relatera till och projicera sina egna meningar på. Trots att mycket av inspirationen kommer från negativa och mörka upplevelser, försöker jag att uttrycka sådana känslor i musik som fortfarande låter optimistisk och rolig. Förmodligen för att det här är hur jag närmar mig dessa saker i livet: försök att äga alla de dåliga känslorna och låt dem inte stoppa dig från att ha roligt.
I andra intervjuer har det fokuserats en del på att du kommit ut som transperson. Är det något som bekymrar dig? Att detta på något sätt ska stå i vägen för er musik?
– Jag vill verkligen inte bli känd som en ”transartist”, och ännu mindre en talesperson för transproblem och frågor av den arten. Först tänkte jag faktiskt att jag inte skulle vara ”ute med det” i sammanhang som har med bandet att göra. Men sen tänkte jag att om barnet Mia Lust, hade sett någon som jag i ett rockband, som var öppet trans och inte brydde sig ett skit, då skulle det ha betytt otroligt mycket för hur hon tänkt och känt. Med det menar jag inte på något sätt att jag ser mig som någon sorts förebild för andra i min situation.
– Jag har skrivit ett par låtar som ”A Killer or Punchline”, ”Deranged” och ”Headless Pin Up Girl” som direkt inspirerades av transgender-saker, men det jag uttryckte där gäller för alla: alienation, att ha hemligheter du skäms över, att du tvivlar på din egen mentala hälsa men kommer ut på andra sidan och kämpar på.
Vad har ni som mål för 2018?
– Vi vill få ut minst en till release i år. Vi har en hel drös med halvskrivna låtar och idéer som väntar på att färdigställas. Vi har som mål att göra nästa släpp större, bättre och ännu galnare.
