De var bäst på Where’s The Music 2018

HYMNs Ernst Adamsson Borg besökte Norrköping och Where’s The Music under helgen som gick. Här kan du läsa hans festivalrapport.

Norrköping har en rik historia av en drös intressanta saker. Bland annat har här funnits både pappers- och textilindustri, utöver detta höll flygflottiljen F13 till i staden. Med andra ord har industri varit en viktig del av Norrköpings historia och för att hitta musikaliska rötter som förklarar varför branschfestivalen Where’s the Music håller till i staden kan tyckas svårt. Men icke! Det är nämligen så att den nederländska industrimagnaten Louis De Geer satte staden på kartan.

Famlijen De Geer har ett långt släktträd och en av de nu levande ättlingarna av Mr. Louis är Carl Johan De Geer, och han spelade minsann trombon på några plattor av Blå Tåget. Kanske inte anledningen till att Where’s the Music hamnade just i Norrköping, men jag tycker att det är en hållbar förklaring.

IMG_9760

Where’s the Music är som sagt en festival för musikbranschen. Här träffas folk i svängen för att dricka öl och diskutera vad som ska bli den nästa stora grejen i musikvärlden.

Framträdanden blandas upp med seminarium om allt från sociala mediers påverkan av musikbranschen till franska representanter som tycker att Sverige och Frankrike borde ha mer utbyte mellan varandra (där de samtidigt proklamerar att fransk radio inte tillåter låtar framförda på andra språk än franska, något som verkar innebära att samarbetet redan från början är kört med tanke på att franska inte är det mest populära valet i grundskolan).

Seminarier, paneldebatter och mingel är förstås en sak, en trevlig sådan bör tilläggas, men WTM är trots allt en musikfestival – och det är någonstans den som bör stå i centrum.

Sedan festivalen startade för ett par år sedan har fokus legat på de lite mer okända banden. Sådana akter som inte släppt mer än några singlar, en EP eller i bästa fall ett album. Under två dagar i vad som närmast kan beskrivas som polarkyla får de möjlighet att visa upp sig. I den bästa av världar får de även kontakt med någon A&R som gillat deras framträdande.

Det är just det där med kylan som är problemet med festivalen. Att ränna runt mellan otaliga scener natten genom är helt klart förödande för hälsan. Självfallet trotsar jag dock kylan och har plockat ut några favoriter från dagarna, utan inbördes eller kronologisk ordning.

IMG_9757

Sir Reg

Sir Reg är namnet på ett band som består av ett gäng musiker som har tagit sig an både mandolin, banjo, fiol och feta elgitarriff. För att beskriva dem räcker det egentligen med ”Irland”. Eller kanske ”Boston”, för de låter inte helt olikt ett band som nyligen spelade på Hovet i Stockholm. Men bra är de, speciellt eftersom spelplatsen är krogen Den Saliga Munken.

Sånger om whiskey, öl och fagra damer fyller den överhettade lokalen och det kan inte sägas annat än att irländsk-svensk fusion har högt underhållningsvärde. Dessutom får banjospelaren in en Woody Guthrie-referens med hjälp av citatet: ”This machine kills fascists”, skrivet på banjoskinnet.

Här behövs även en liten kronologisk avstickare. Det är nämligen så att punksensationen som just signade för Woah Dad!, han vid namn Jon Fredriksson, spelar direkt efter. Denna gång med band i ryggen (bortsett från de första låtarna, vilka han kör Järntorget-style).

Att han är med på denna ytterst objektiva lista beror inte på den musikaliska kvalitén utan helt och hållet för att det är underbart att kaxiga femtonåringar får ösa ur sin själ på en pub i Norrköping, det behövs ibland.

Diskopunk

En gång i tiden var yours truly en rockstjärna och turnerade land och rike runt, typ. Det är lite av en sanning med modifikation, bandet jag spelade med åkte i min gamla Saab för att spela ett gig i Uppsala. Hur som helst. Vi skulle vara förband till ett band vid namn En Poppel. Ett band vi alla diggade skarpt och trodde skulle gå långt. De slutade rätt snart att spela, trist för musiksverige ansåg jag. Men till min, och musiksveriges, stora förtjusning återuppstod de, efter några medlemsändringar, under namnet Diskopunk.

Första gången jag såg dem tyckte jag de var ett lysande liveband. Samma går för denna spelning. De gör en dansant form av rock ’n’ roll med fruktansvärt medryckande basgångar och får således publiken att dansa hej vilt. Tyvärr blir de berövade på sitt encore på grund av trista lagar angående stängningstider.

IMG_9846

Jade Bird

Hon kommer från Storbritannien och spelar en musik som närmast kan beskrivas som en lysande korsning mellan brittisk indie och amerikansk rootsmusik. En minst sagt bra kombo. Att hon dessutom spelar i Hedvigs Kyrka gör upplevelsen närmast sakral, detta trots att jag inte på något plan är religiös.

Vid vår pratstund ett par timmar innan giget berättar hon även att hon känner både Brent Cobb och dennes kusin Dave Cobb – och med så bra kontakter på andra sidan pölen kan vi räkna med stordåd på americanafältet framöver.

Amanda Mair

Hon fick en fot in i musikbranschen redan som sextonåring när Labrador värvade henne till sitt stall. Nu är hon en 23-åring med både scenvanan inne och sprillans ny musik i bagaget.

Hennes starka syntpop med kraftigt märkbara drag av Kate Bush ger en mycket angenäm upplevelse. Utöver att musiken har drag av Bush slänger hon också in en cover av en av Bush låtar. ”This Woman’s Work” gör Mair ensam bakom pianot – och det funkar förhållandevis väl, trots skapligt svårsjunget material.

The Dahmers

Ett fruktansvärt lysande liveband. Musikaliskt är det kanske inte historiens mest intressanta band. Men i livesammanhang är deras högoktaniga blandning av långhårig rock och punk från 70-talet fullständigt underbar.

Den Saliga Munkens decibelmätare slår dessutom upp mot 110 – helt perfekt. Att de har skelettdräkter på scen är inte dumt det heller, det gäller att ligga i för att bli Alice Coopers nya kompband.

IMG_9784

Where’s the Music är slut för i år och alla inblandade bör känna sig mycket nöjda. Festivalen är välordnad och banden som bokas håller måttet. Ska något klagas på är det just att det ligger i februari…