”Two-Headed Boy pt. 2” är In the Aeroplane over the Seas sista låt och dess emotionella klimax. Låten inleds med ett långt ambientartat intro innan en akustisk gitarr bryter den mörka, kosmiska stämning som byggts upp. Därefter följer en surrealistisk och drömlik skildring av efterdyningarna till någon sorts förhållande som gjorts omöjligt.
I princip alla de teman som berörs i skivans abstrakta texter knyts samman i en avslutande final. Men vad är det egentligen som knyts ihop?
Att försöka förklara vad In the Aeroplane over the Sea faktiskt handlar om är inte det enklaste. Man bör nämna de återkommande referenserna till Anne Franks dagbok, andra världskriget-tematiken, de surrealistiska människokroppsmetaforerna och den religösa symboliken. Man kan också nöja sig med att konstatera att det är ett av de vackraste albumen som spelats in samt att flera teman existerar sida vid sida både oberoende och beroende av varandra, och att ingen förutom möjligen Jeff Mangum själv kan hålla reda på trådarna.
En förekommande teori i försök att förklara vad skivan egentligen handlar om är att dess centrala tema bör tolkas utifrån Platons Symposium (något som rimligen grundar sig i att Mangum nämnt texten som en inspirationskälla till skivan), vari Platon presenterar idén att varje älskande par skapas som en enhet för att sedan skiljas åt och därefter spendera sina liv sökandes efter varandra. Platon definierar här kärlek som önskan att sammanfogas med sin saknade hälft, en idé som länge definierat vårt sätt att se på kärlek som en heterogen sammansättning mellan två människor. Denna teori om hur man bör förstå skivan hörs vanligen från gravallvarliga popmän som desperat försöker argumentera för att deras favoritskiva är långt mer än bara ett konceptalbum om Anne Franks dagbok.
I en essä betitlad What Neutral Milk Hotel’s ’In the Aeroplane Over the Sea’ Is Really About, ursprungligen publicerad på popmatters.com, argumenterar PJ Sauerteig för tesen – ”But the album’s nucleus is an exploration of the lover’s desire to merge with the loved – the human drive to become one with the people (or things) we love most”. Men vad Jeff Mangum gör är inte att deklarera sin dedikation för tvåsamheten som institution utan istället att göra det rakt motsatta genom att diskutera detta abstrakta filosofiska koncept om samhörighet som någonting rent fysisk. Sauerteig sammanfattar det hela på följande vis: ”He packs the album full of characters trying to literally merge into each other’s bodies as a metaphor for how we yearn to connect with those we love”.
Metaforer på temat är återkommande genom hela skivan: ”Let your skin begin to blend itself with mine” i ”Oh Comely”, ”into one that I love with all that was left within me til we tore in two” i Ghost och ”…I sank into your soul into that secret place where no one dares to go” i ”King of Carrot Flowers pt. 1” för att nämna några exempel. Metaforen dras till sin mest extrema spets i ”Two-Headed Boy” där den fysiskt illustrerade samhörigheten förkroppsligas av en pojke med två huvuden.
I uppföljaren når till sist tematiken sitt slut när man skildrar ett uppbrott i vilket den emotionella och fysiska sammanfogningen upphör och låtcirkeln sluts med konklusionen att total samhörighet är både fysiskt och emotionellt omöjlig. Hela skivan beskriver ett sökande efter samhörighet som i grunden per definition är ouppnåelig redan från början. Att försöka komma någon närmare och att släppa taget. Den inledande och avslutande textraden i sista versen ”she is all you could need” och ”But don’t hate her when she gets up to leave” knyter ihop narrativet men antyder också en viss hoppfullhet inför insikten.
