En kväll släcker jag lampan på mitt hotellrum i Bulgarien och kliver ut på balkongen. Det är kyligt i luften och luktar rök från de närliggande skorstenarna. Jag är den ende gästen på våning åtta.
Låt mig berätta vad det är jag ser.
En mörkblå himmel. Stjärnor med fladdrande sken, likt en stearinljuslåga i vinddrag. Tunga, svarta, böljande bergssiluetter.
År 2001 gav Orange Twin Records ut en cd med, i huvudsak, bulgarisk folkmusik samlad i ett slags ljudkollage. Mannen bakom inspelningarna visade sig vara Jeff Mangum och skivan Orange Twin Field Works: Volume I blev en osannolik uppföljare på Mangums magnum opus – In the Aeroplane Over the Sea. På en officiell pressbild med filnamnet ”jeff_ocean” riktar Neutral Milk Hotel-mannen en mikrofon mot havet.
Jeff Mangum har knappt uttalat sig offentligt sedan millenieskiftet. Det är en tystnad som skapat myter. Vi vet att han spelade in ett av 90-talets mest originella rockalbum. Därefter handlar mycket om spekulationer. Den gängse berättelsen verkar vara att han tröttnade på sig själv och försvann. 2013 gav han sig ut på återföreningsturné med Neutral Milk Hotel, men några förklaringar till de fantasieggande texterna på In the Aeroplane Over the Sea eller varför upphovsmannen under så många år var en mänsklig ”I am not famous anymore”-papperskasse fick vi inte. Snarare blev mytbildningen bara kraftigare då Jeff länge höll fast vid ett bisarrt fotoförbud som utvecklades till en smärre såpopera under den i övrigt mycket lyckade turnén.
Hösten 2016 sålde Mangum märkliga teckningar med dolda budskap som lätt kunde tolkas som att ett tredje NMH-album var på väg. Sedan blev det tyst igen.
Jag är en av de många Mangum-tolkarna. Jag har läst analyserna, tittat på bootleg-klippen. Under återföreningsturnén såg jag fem spelningar i fem städer i fyra länder. Athens, Asheville, Belfast, Barcelona, Köpenhamn. Jag äger vinylboxen, har en Jeff Mangum-litografi hängandes i köket. Ändå fortsätter amerikanen och hans musik att vara en gåta. En gåtbok.
Nästan på dagen 20 år efter det att In the Aeroplane Over the Sea gavs ut får jag så en idé. Om Mangums nästa drag var att låta sig slukas av Bulgarien kanske jag kan göra samma sak. Kanske är det på det sättet man finner svar. Jag är på jobbresa i landet och har mitt livs tillfälle att iscensätta denna ritual. På balkongen som svävar i mörker drar jag försiktigt fram en stol, fäster blicken på de böljande bergssiluetterna och låter musiken börja.
Låt mig berätta vad det är jag hör.
Den akustiska, knarrande gitarren som liksom smyger fram och flyttar in hos mig där på våning åtta. En lätt ylande röst som sjunger ord jag kan översätta men ändå inte vet betydelsen av. ”Bursting with fruits falling out from the holes”. Resor mellan hysteri och apati, som inte tar längre tid än ett ackordbyte. En resonanslådas hjärtslag. Blåsinstrument som startar laviner trots att den närmaste snön är flera mil bort. En knapp sekund av ingenting. Det mäktiga mötet mellan människa och instrument. Mannen som vrålar ”Holy shit!” för att han har hört precis samma saker som jag.
Efter drygt åtta minuter lirkar jag hörsnäckorna ur öronen. Förtrollad, men inte ett dugg klokare. Bergen håller andan medan en ensam hund skäller mellan husen.
”Hundskall?”, tänker jag. ”Vad vill Jeff ha sagt med det här?”
