In The Aeroplane Over The Sea står halvvägs in på kanten till ett vattenfall. Med de tidigare spåren har vi kunnat följa det forsande, rusande, vrålande vattnet fram mot punkten där det vänder över och rakt ner.
“The King of Carrot Flowers” båda delar sparkar in oss i resan. Titelspåret är en kärlekssaga om det någonsin skrivits någon. “Two Headed Boy” en akustisk mardröm, en monolog tillägnad svettiga feberbilder.
Men, halvvägs igenom så står vi fortfarande kvar med fötterna och väger över kanten.
Det är inte försent att vända om, att avbryta den resa som Neutral Milk Hotel dragit med oss på. Längre ner blir det mörkare. Där nere i mörkret väntar febersvettig panik och surrealistisk ångest när Jeff Mangums paradband släpper taget helt. Vi kan se avgrunden från precis innan “Holland 1945” sätter igång.
1,2,1-2-3-4!
Och så sparkas vi rakt över den. Precis som de där skälvande ögonblicken i Bruce Springsteens “Born To Run”, innan låten exploderar en sista gång, har inräkningen som syfte att göra oss redo för vad som komma skall. Få oss att stålsätta oss eller släppa taget. Kanske är det oviktigt, för oavsett vilket så går det inte att riktigt förbereda sig för vad som väntar.
Mangum slår så hårt på strängarna att de hotar att brista. Trumpeten låter som om den är inspelad igenom en mikrofon som gått sönder halvvägs. Trummorna går så snabbt att skinnen skriker i rädsla. Ändå lyckas Neutral Milk Hotel med att hålla oljudet i ton. När högtalarna brister gör de det i vrålande, rena ackord. Det är inte instrumenten som ger vika, utan utrustningen.
Och vid någon punkt, kanske vi som lyssnar också.
För faller gör vi, ner igenom Magnums desperata mardrömsfantasier om Anne Frank, om kärlek, om att övervinna döden och om krigets hopplöshet. Det är världshistorien filtrerad genom Magnums egna synnerligen speciella hjärna.
Någonstans så är det förmodligen en protestlåt. ”And it’s so sad to see the world agree, that they’d rather see their faces filled with flies, All when I’d want to keep white roses in their eyes” skriker han i låtens sista rader, ord som verkar lika arga som bönande. Det är talande för Mangums högst egna sätt att angripa omvärlden på. Hans förmåga att filtrera budskap och bilder vi alla känner igen genom ett kalejdoskop av drömsymboler har fortfarande inte lyckats efterhärmas.
Så har vi nått mitten av skivan. Resten kommer att spenderas där nere i mörkret, med In The Aeroplanes märkligaste spår. Med att riva upp och ur bandets själ i 8-minuters eposet “Oh Comely”. Med låten som aldrig fick något namn.
Just därför är “Holland 1945” så viktig. Det är startskottet för vår resa ner, vår spark i ryggen när vi precis trodde oss ha förstått vad som pågick. Ett sätt för Neutral Milk Hotel att rycka mattan bort från under våra fötter.
Dessutom talar låten så mycket för resten av skivans styrkor. Mangums röst, pressad till bristningsgränsen, glider rakt in i refrängen. Mixningen är fylld tills den hotar att explodera, blåssektionen verkar mer än något annat falla in i melodin och gitarren löses upp i ett skrammel av spräckta strängar.
Och så finns det en radiosignal gömd någonstans mitt i.
Ändå är den uppbyggd av sådana enkla bitar. I röran finns en popsång, varken mer eller mindre, som har deformerats nästintill oigenkännlighet. Trumpeten erbjuder vad som skulle kunna kallas en hook om man inte visste bättre.
Så räknar Mangum in oss för att vi ska hinna stålsätta oss eller bara falla? Det beror på om du fortsätter vidare efter den frenetiska, akustiska rockexorcismen som följer efter de där ödesdigra sifforna. Men en sak är säker: oavsett om du är redo eller inte kommer fallet att kännas varje gång.
