I dagarna släppte The Soft Moon sin fjärde fullängdare Criminal. Luis Vasquez, den San Franciscoättade, numera Berlinbaserade låtskrivaren, sångaren och multiinstrumentalisten bakom projektet, har beskrivit albumet som sitt mest personliga och självutlämnande. Låtarna berör bland annat traumatiska barndomsminnen och en rannsakan av det egna jaget.
Och det låter därefter. Det är samma typ av perfektionistisk självexorcism som Trent Reznor har hängivit hela sitt vuxna liv åt i Nine Inch Nails.
För varje The Soft Moon-album har attacken (likt släktskapet med nordamerikansk industrirock) intensifierats. Det är en utveckling som även märks när The Soft Moon spelar i Köpenhamn, på Pumpehusets lilla scen den 6 februari. Kanske märks det som mest när de explosiva öppningsnumren ”Criminal” och ”Burn” följs av den mer traditionella retropostpunken i ”Circles” från åtta år gamla debutalbumet. Eller när den stökiga indierocken i nya ”Like A Father” genomborras av en svettigt tung EBM-bas.
Det tre man starka livebandet lyckas väldigt bra med att återskapa den detaljrika, elektroniktunga ljudbilden. Luis är en intensiv scenpersonlighet och hans sångstil spänner, likt musiken, från Reznorska skrik till dovt shoegazemummel. Rytmpartiet förstärks med såväl slagverk som digitala trummor och får en allt mer framträdande roll. Ett av de mest dramatiska ögonblicken är när Vasquez drar fram en plåttrumma som han börjar slå på i takt med industriella beats under ”Wrong” – ett trick som upprepas under avslutande ”Want”. Eller när han gnider gitarren mot mikrofonstativet och låter rundgången tjuta under ”Circles”.
Det är trångt framför Pumpehusets lilla scen som kvällen till ära är klädd i en snygg stilren ljussättning. Energinivån är hög. Det råder inga tvivel om att det ryms starka låtar under taggtrådsgitarrerna, de industriella rytmerna och den gotiska kosmetikan. Men det är som stilmedvetet dystopisk ljudarkitekt, snarare än låtskrivare, som Luis verkligen kommer till sin fulla rätt och som bäst blir The Soft Moon i regel när han skriker som högst. Det är precis därför Criminal, som större delen av kvällens spelning kretsar kring, är The Soft Moons starkaste och mest egna album hittills.
När jag vandrar ut i Köpenhamnskvällen efteråt känner jag mig mör i kroppen. Att se The Soft Moon live är en stark, omtumlande upplevelse. Bästa beskrivningen är kanske den som jag läser i en kommentar under ett foto från konserten på Instagram: ”It felt like speeding on a motorbike, in the middle of the night without any headlights on”.
Arkivbild 2012-05-19.
