För flera månader sedan annonserades en riktigt fin kväll. Flogging Molly och Dropkick Murphys skulle spela samma kväll och med sig hade de även Glen Matlock, mannen som var Sex Pistols originalbasist och som lär ha skrivit en del av låtarna på milstolpen Never Mind The Bollocks. Däremot spelade han aldrig bas på inspelningarna, om jag har förstått rätt. Det enda konstiga var att platsen för denna sprakande tillställning var den sprillans nya Partille Arena utanför Göteborg, kanske mer känd som hemmaarena för handbollslaget Sävehof. Hur skulle det funka med punkrock som i många fall skrevs för länge sedan i miljöer som förmodligen var väldigt långt ifrån en idrottsarena av denna typ? Jag blev nyfiken och gick så klart dit. Det var en kall och snögnistrande torsdagskväll och arenan lyste upp området i anslutning till Partille Centrum.
Glen Matlock var först på scen, ensam med en akustisk gitarr. Hans set höll på en halvtimme ungefär och innehöll mest covers. Vi bjöds bland annat på ”God Save the Queen” och ”Pretty Vacant”. Det är två strålande Sex Pistolslåtar, men ensam med en akustisk gitarr så blev det inte riktigt samma sak och idrottshallsmiljön hjälpte honom inte särskilt mycket heller.
Det var absolut inte fullsatt i hallen, men hyfsat mycket folk när Flogging Molly gick på kvart över åtta. Jag har sett dem åtskilliga gånger och gillar deras celticpunk där bland annat fiol och dragspel får fint utrymme. Sångaren Dave King utstrålar också alltid så mycket glädje. De sju musikerna inledde med nya ”The Hand Of John L. Sullivan” och det blev omgående dans och den moderna sporthallen förvandlades plötsligt till en rivig och sliten klubb i en gammal arbetarstadsdel från länge sedan. Nja, kanske inte riktigt men det lät riktigt bra och publiken var med från början.
Det blev en rad klassiker som till exempel ”Drunken Lullabies” och ”Devil’s Dance Floor”. Nya och lite mergungiga ”Crushed” började också väldigt lovande, men helt plötsligt började den taktfasta låten övergå till Queens ”We Will Rock You” och det som tidigare var en riktigt bra låt övergick mest till förvirring för min del. Det hjälpte inte att detta följdes upp med utmärkta ”If I Ever Leave This World Alive” och att det hela slutade med ”Seven Deadly Sins” för den där ”We Will Rock You”-delen hade jag mer än gärna klarat mig utan. Bortsett från det var det en utmärkt spelning.
Det var bra ljud från ljudteknikerbåset, som stod på golvet några tiotal meter från scenen och framåt, men längre bak i arenan blev det ganska burkigt ljud. Det kändes även mer som ett idrottsevent när man rörde sig i arenan och det var en trevlig atmosfär och folk var glada. Det räcker ju ofta väldigt långt, tänker jag.
När klockan visade 21:40 så började högtalarna dåna ut Sinéad O’Connors härliga stämma i ”The Foggy Dew” och sedan drog Dropkick Murphys igång i full fart och bjöd oss på en bra blandning av gammalt och nytt. Det kändes dock som ”en dag på jobbet” och det blixtrade bara sällan om det fina Bostonbandet. Andra gånger jag har sett dem har jag upplevt det som mer energirikt. Det fanns dock flera höjdpunkter och ”The State Of Massachusetts” i början, ”Prisoner’s Song” och ”Caught In A Jar” samt avslutande ”I’m Shipping Up To Boston” var några. Det är ju ett band som kan sin sak.
Det tog slut och jag promenerade i riktning mot härliga Jonsered, där Säveån slingrar sig fram genom det alltmer förminskade jordbrukslandskapet. Februarikvällen var mörk och ganska kylig och tankarna gick tillbaka till de många upplevelserna under kvällen. På något märkligt sätt fungerade det förvånansvärt bra med denna kombination av band i denna miljö och det var kul att uppleva samtidigt som det är mycket osäkert om jag dyker upp vid ett liknande evenemang nästa gång. Vi får väl se.
