Om ett pris delas ut på Grand Hotel och ingen är där för att se det, har det då ens någon betydelse?
I år blev det ingen sändning av Grammis. “Vi ville att det skulle vara mer av en branschfest”, sa Ifpi (musikbolagens branschorganisation som delar ut priset) precis innan starten, när vi undrade om inte hela idén med galan är att exponera produkten man säljer på bästa tv-tid. “En del av artisterna tycker det är skönt att det inte tv-sänds”, sa Ifpi.
Man kan ju förstå att artister tycker det är skönt att deras onsdagskväll framför Netflix inte tv-sänds, men att en artist tycker det är skönt att ingen ser när de gör en show och får priser för att vara bäst är ungefär lika troligt som att vi skulle tycka det var skönt om ingen läste den här sajten.
× × ×
Det lät lite som att man behövde övertyga sig själva när galan också inleddes med att konstatera hur skönt det var att det bara är bransch nu, för då kan man dra ett skämt om Universalbossen Per Sundin – och det var det enda interna skämtet som drogs.
Med andra ord tydde inget i manuset på att man dragit en lättnadens suck över att äntligen få göra detta i fred. Grammis18 var lika mycket en branschfest – som är tänkt att ses av andra – som den alltid varit.
Det har gått rykten om att det faktiskt var SVT som tackade nej till galan. Om det är så, och om det hände för att SVT kände att det fanns roligare saker att lägga pengarna på, är det tragiskt för Grammis.
Men det är också möjligt att detta med att inte tv-sända är ett PR-knep. Att dela ut priser bakom stängda dörrar något år kan ge galan en air av exklusivitet – i alla fall tills alla glömmer den.
Det är smart, men inte lika smart som det vore att hitta ett sätt att vara både relevant och exklusiv, ge tittare vad de vill ha och vad de inte visste att de ville ha – att underhålla, helt enkelt. Då kanske heller SVT inte skulle ha tackat nej, om det nu var det som var problemet.
Förr om åren gnällde vi att Grammis hade dålig koll på sin samtid. Det har blivit bättre. Istället har man fått ett annat problem den senaste tiden – att det har varit för slätstruket och för slappt, vilket har lett till att det blivit tråkigt.
× × ×
Att säga att tv-tittare missade något igår är att ta i, men det var en mer underhållande gala som tog plats i Vinterträdgården på Grand Hotel än på Konserthuset 2017.
Programledarna Amanda Ooms och Emma Molin hade ett sinne för humor. Produktionen var snygg. Förväntningarna efter 2017:s dötrista gala vara så låga att man blev tårögd bara av att årets scen var mer dynamisk än förra gången.
× × ×
Det var variation i artistnumren. Miss Li dundrade in starten med ”Dangerous”, Rhys och Tingsek gjorde ett fint in memoriam-segment som hyllning till dem som lämnat oss under förra året. Någon hade fått en genialisk idé att låta nykomlingarna GRANT och Esther Kirabo framträda i ett gemensamt nummer och vi ryckte till när vi såg Side Effects på scenen, var vi på en HYMN-klubb eller på Grammis?
Det enda som det faktiskt är beklagligt att tittarna missade är Stors (med gäster) framförande av ”Svartskallar”. Det är vidunderligt att den typen av hiphop är så ovanlig på Grammisgalan, till skillnad från till exempel P3 Guld, att man alltid känner “Oh dear, vem kraschar tillställningen? Kommer någon i publiken få en hjärtattack av för mycket ilska och attityd på scenen?” Men när musik är som bäst är det något som börjar bulta i magen ungefär fyra fingrar under den platsen där revbenen möts, och det gjorde det då.
× × ×
Flera av vinnarna var inte på plats. Zara Larsson, Thåström, Noonie Bao, Yung Lean, Axwell och Ingrosso saknades, men det fanns något härligt värmande i att man istället fick se deras stolta mammor, mormödrar och systrar ta emot priser.
Konsekvenserna av att Kent lagt ned märktes – ingen gav ett nonchalant tacktal i stil med “tack som fan”.
Grammis bidrag till metoo-kampanjen slarvades dock bort så pass mycket att det hördes nervöst fnitter i publiken och en ville glida ned från stolen och gömma sig. Det är förvisso svårt att vara bland de sista på tur att säga något om det, men brandtalet av Lisa Ekdahl var svamligt och repetitivt. Ekdahl hade skrivit “patriarkatet faller” vid nyckelbenet, men när det var dags hade hälften suddats bort vilket öppnade dörren för ofrivillig komik (någon kunde väl ha hjälpt henne fylla i det, för bövelen). Vi uppskattar försöket, men delikata situationer behöver hanteras med mer elegans och ibland säger man mer genom att säga mindre, som till exempel när Annika Norlin sjöng en enda rad om hur det förr var fulla killar som vann och nu är det fulla tjejer.
Vinnarna då? Jodå, Annika Norlin har rätt, det var tjejerna som vann (ingen verkade dock särskilt full). De viktiga priserna fördelades praktiskt taget jämnt mellan Zara Larsson (Årets album, låt, artist) och Tove Lo (Årets pop och textförfattare). Första hiphop-priset gick till Yung Lean och Jireel blev årets nykomling. Det var inga stora överraskningar förutom när vi alla fick veta att Europe fortfarande finns. Det förblir ett mysterium om Pelle Almqvist som delade ut statyetten till bandet betonade att de prisades för ”årets hårdrock/metall *2017*” för att han var lika chockad som alla andra, men det var den enda gången det nämndes vilket år priserna gäller.
× × ×
Förra årets Grammisgala var så trist att vi skrev att om det ska vara så här kan ni väl nöja er med att ha en branschfest och sluta tv-sända. Så blev det, och så kanske det fortsätter vara.
Årets gala var bättre, men inte så pass bra att man tycker synd om tv-tittarna om de aldrig ser en Grammisutdelning igen.
Publiken behöver inte sörja för P3 Guld kommer glida in och fylla tomrummet. Men det är chockerande att Grammis har såna problem med att hitta rätt ton för vad som har förutsättningar att vara både folkligt och glammigt, underhållande och utbildande, att man är villig att ge upp sin plats som Sveriges mest eftertraktade musikpris.
