I januari släppte engelsmannen Paul Messis sitt tredje album. En skiva där han slåss mot sin egen identitet som 60-talsromantiker och mot världens allt mer dystra politiska klimat. Vilken är musikerns roll i samhället och hur kan man inspirera omvärlden när man knappt orkar stå upp för sig själv? Krister Bladh har intervjuat Messis om nya skivan Songs of Our Times.
Paul är en musiker som alltid har inspirerat mig. Han är jämngammal med mig och har vuxit upp med många gemensamma musikaliska referenser. Precis som jag har han alltid haft en stor förkärlek för 60-talets garage och psykedelia, men även många av de tankegångar om jämlikhet och frihet som spreds under den tiden. Han har under många år gjort exakt den slags musik jag själv har velat göra, efter att ha upptäckts av lilla skivbolaget State Records som startades av Mole Lambert (från The Embrooks och The Mystreated). En frenetisk blandning av av garage, folkrock och punk.
I honom såg Mole och bandkollegan Marty Ratcliffe antagligen en själsfrände, och när jag mötte deras nuvarande band The Higher State i Edinburgh en gång, så var Paul Messis med som roadie. Idag består The Higher State enbart av Marty och Paul, som nu även skriver det mesta av materialet. Faktum är att han – förutom sin solokarriär – har en fot med i flera olika band, samtidigt som har driver ett skivbolag med vänsterhanden. Market Square Recordings heter bolaget, som trots sin frånvaro på sociala medier lyckas med ett utsålt släpp efter ett annat.
På sina egna album och singlar har Paul utvecklat ett väldigt realistiskt 60-talssound i diverse hemmastudios. Första albumet kom ut på amerikanska bolaget 13 O’Clock, som alltid har visat tecken på god smak i val av signerade akter. Att göra den typen av musik har dock varit svårt även för Paul, eftersom få av dagens musiker är vana vid 60-talets inspelningstekniker, komp och arrangemang. Han började faktiskt sin karriär på Youtube, där han lade upp covers av låtar från garagesamlingar som t.ex. Back From the Grave. Och visst låter det som det gjorde på den tiden, men samtidigt har Paul målat in sig i ett hörn där han får kritik både av purister och mer öppensinnade fans.
På Songs of Our Times blandar har sina många influenser mer fritt – både från 70-talets punk, 80-talets indie och 60-talets psykedelia. Och det visade sig bli ett framgångsrikt recept. På sitt tredje album låter Paul mer relevant än någonsin och albumet är mycket riktigt på väg att sälja slut. Vanan trogen kommer det antagligen ingen andra press. Jag pratade lite med honom om senaste albumet, skivbolaget och hans långt mer hypade punkprojekt The Suburban Homes.
Du spelar i en rad olika band och projekt. Hur väljer du material för en ”Paul Messis”-skiva?
– Det handlar egentligen inte om att välja materialet som passar. Med mina solo-grejer har det alltid kretsat kring samma 60-talsinfluenser, det stämmer, men den avgörande faktorn för mig i mitt solo-skrivande, är att jag skriver bra låtar. Låtar med intressanta melodier och texter. Det handlar definitivt om att försöka bemästra mitt hantverk som låtskrivare och flytta gränserna för vad jag kan göra inom genren. För mig är det väldigt viktigt att inte ses som ett klassiskt garageband, men att kunna bidra med något nytt antar jag.
“Jag kan bara inte se särskilt mycket ärlighet där ute just nu”
– Med The Suburban Homes är det annorlunda. Det projektet har alltid varit ett uttrycksmedel och utsläpp för en del av min ilska och min förbittring. Och med The Higher State är det väl en förlängning av mitt solo-skrivade, förutom att jag har Martys sångstil i tankarna. Jag antar att det gemensamma temat för alla mina projekt är en önskan om att vara ”på riktigt” och utstråla någon slags ärlighet.
Jag tror att många lyssnare gillar dina mer konfronterade texter. Vad gör dig mest uppgiven när du tänker på världens tillstånd idag?
– Det finns mycket som gör mig arg. Det är svårt att sätta fingret på en specifik sak, men något som jag har väldigt svårt för att hantera just nu är människans grundläggande skenhelighet. Vi brukar ofta säga en sak men göra något helt annat, och det känns svårt att acceptera vare sig det försiggår på den politiska arenan eller i våra personliga förhållanden. Jag kan bara inte se särskilt mycket ärlighet där ute just nu.
Du driver också ett skivbolag och håller kontakten med många andra musiker. Är det svårt att hitta samarbeten som fungerar lika bra ekonomiskt som de gör på ett personligt plan?
– Jag gillar att arbeta med andra musiker, att se deras idéer utvecklas och kulminera i en singel, speciellt om jag får vara inblandad i släppet. Det är en bra känsla för mig att släppa en skiva åt ett annat band – det är mycket tillfredsställande. Faktiskt mer än att ge ut mina egna skivor. Om jag hade råd hade jag gärna gett ut ännu fler fantastiska band. Jag blir kontaktad av nya band nästan varje vecka och de senaste gångerna har jag varit tvungen att tacka nej till några riktigt intressanta artister, av den enkla anledningen att jag inte har råd att ligga ute med ännu ett släpp, som innebär stora utgifter för mig personligen.
– Var och en av mina Market Square-releaser är begränsad till 300 ex och det finns många anledningar till det. Jag har inte plats för fler där jag bor och det innebär en hanterbar finansiell risk. Men det handlar också om att fortsätta en underground-tradition, startad av oberoende skivbolag redan på 50- och 60-talet och återupplivad av punken. Många av dessa skivor pressades bara i 300 ex.
“Om jag har tur går jag runt med nöd och näppe, om skivan säljer slut”
– Jag säljer också skivorna billigare än de flesta andra brittiska bolag gör just nu. Jag får INGEN vinst över huvud taget från mina släpp. Om jag har tur går jag runt med nöd och näppe, om skivan säljer slut. Och då har jag råd att släppa en till. Så det faktum att många av släppen är utsålda är bra både för bolaget och för banden.
– Ofta släpper jag skivor av artister som jag själv är ett fan av. För mig är det viktigt att jag respekterar dem och att musiken de skapar resonerar med mig. Det är också viktigt att respekten går åt båda håll och att musikerna är med på hela DIY-estetiken. Att folk fattar jag inte har lust att försöka nå ut genom sociala medier och reklam är viktigt.
Kommer du att fortsätta med din egen musik även om det känns mer spännande att ge ut andras?
– Trots att jag just nu känner mig desillusionerad av tanken på att göra egen musik, tror jag nog att jag alltid kommer att skriva låtar på något sätt. Så jo, jag kommer säkert att fortsätta spela in under eget namn.
– På sista tiden har jag lekt runt med mer akustiska och folkiga idéer, och jag har lite nya saker på gång. Just nu känner jag att det akustiska är mycket enklare och friare. Jag står också inför ett par stora livshändelser i år, vilket lär betyda en timeout från inspelningar, men jag hoppas verkligen att jag får släppa ett par singlar till innan jag hänger upp gitarren för gott.
