The Exorcist GBG är tillbaka efter 2015 års debutalbum I och uppföljaren II fortsätter utforskandet av rytmisk och dansant rymdfunk. Det har dock skett förändringar: discoinfluenserna är tydligare, låtarna är längre och produktionen känns luftigare än på trions första skiva. De klaustrofobiska stämningarna är intakta, men domedagskänslan har tonats ner. ”Punti De Morte” och ”Panik” frammanade ångestattacker, medan nya låtar som ”Bahnhof” och ”Duck Juice” är mer tvetydiga – de mörka krafterna är inte lika påtagliga. Bandets retrofuturistika grundton är emellertid densamma.
På sin nya skiva har Pontus Torstensson, Timo Lundgren aka Osynlige Mann och Petrus ”Vesslan” Hård vidareutvecklat debutens filmiska karaktär, där italiensk skräckthrillerromamtik blandas med någon form av analog syntkraut, vilket ger en tydlig retrokänsla, men medlemmarnas erfarenhet och kunnande gör att musiken andas nutid. Detta är musik som har sina rötter i 1979, men som ändå präglas av ett här och nu. Medlemmarna har ett eget språk som lyser igenom.
Det som förstärker albumets filmiska framtoning är att alla vokala inslag är bortslipade: Dieter Schöön – Gbg-veteran som bland annat spelar trummor på Silverbullits ”Magnetic City” från 2001 – gästade på förstklassiga och medryckande ”White Heat” (ett av debutens mest lättillgängliga spår). Nu står instrumenten helt i fokus.
II känns sammanhållen och genomarbetad och tillsammans med producenten Johan Forsman Löwenström, som arbetat med The Soundtrack Of Our Lives, Weeping Willows, Broder Daniel, Honey Is Cool och nämnda Silverbullit, har de inblandade skapat en övertygande samling låtar som äger en dragningskraft som bygger på rytmik, stämningar och nyfikenhet. Och The Exorcist GBG bygger vidare på en stark krauttradition, som existerade redan när Löwenström spelade med Hybrizine i slutet av 80-talet.
Öppningslåten ”Pusher”, som ger bilder av en knarkdeal i yttre rymden, får en att fastna direkt och sedan är det bara att följa med till skivan når sitt slut med knäckande ”Morpheus Rising”. I grekisk mytologi är Morpheus en bevingad drömgud och ska en tro ljudbilden är hans uppstigande inte något positivt. Ett plus för låtens krypande Goblin-atmosfär (legendariskt band från Italien). Albumet avrundas således på bästa sätt och det öppna slutet ger även förhoppningar om en fortsättning. Vad kommer att hända efter uppvaknandet?
[Höga Nord Rekords, 26 januari]
