ShitKid – en av kvällens vinnare
Att gå på gala är roligare i tanken än i praktiken. När jag hör ordet gala tänker jag direkt på röda mattor, gratis bubbel i mängder och festsugna människor. I själva verket är det oftast en minst tre timmar lång historia där ölen är dyr, människorna ängsliga och prisutdelandet evinnerligt långtråkigt.
På en del finns det inte ens alkohol överhuvudtaget, ve och fasa. Dessutom är det alltid en svår avvägning att dela ut priser för skapande, och under fredagskvällen återkommer jag till den något uttjatade frågan: är det rimligt att värdera människors konstuttryck såhär? Kanske låter det motsägelsefullt när det kommer från en musikskribent. Men i just Manifestgalans fall, när det handlar om att premiera och uppmärksamma oberoende musik kan det ju inte vara helt fel?
Manifestgalan är en uppstickare i jämförelse med andra galor. Det råder dock en ängslighet även här, så som det lätt blir när det är kändistätt någonstans. Samtidigt är det en ganska så opretentiös stämning på Nalen under fredagskvällen – de nominerade artisterna sitter till exempel inte på några speciella platser, utan får försöka roffa åt sig en stol efter bästa förmåga precis som alla andra besökare. Det finns ingen röd matta, eller några avskärmningar med fotografer, här är alla lika indie.
Dags att ta en titt på tre höjdpunkter från kvällen!
#närmusikentystnar
Ett starkt ögonblick under kvällen är när uppropet #närmusikentystnar tar emot pris under ”årets indie”. Med orden ”Det är okej att det här känns jobbigt, för det är jobbigt” sätter de ord på mina ambivalenta känslor i publiken. Behövs verkligen själva priset för att uppmärksamma denna viktiga politiska rörelse? Är det inte tillräckligt starkt i sig självt? Hursomhelst visar det att Manifestgalan tar ställning och det är det viktigaste.
ShitKid vinner årets rock
När jag pratar med ShitKid innan galan säger hon på bred norrländska: ”Ja men jag ÄR ju årets rock, jag måste vinna” och ser på mig som att det är den mest självklara saken i världen. Åsa tar emot priset efter motiveringen: ”musik som är stenhård, medryckande och oförutsägbar”. Det är ett faktum att Shitkid gör musik som helt struntar i konventioner och regler på ett sätt som ingen annan artist i Sverige gjort på väldigt länge. Provocerande för vissa, genialt för andra, definitivt alldeles egensinnigt och nydanande. En självklar vinst i mina ögon.
Moa Lundqvist och Marcus Berggren
Moa och Marcus är, trots att de inte har någon bakgrund inom just musik, helt perfekta som konferencierer av galan. I början är de märkbart nervösa och publiken svårflörtad och sval. Men duon kör på som ånglok genom nomineringar och skämt, trots att de stundtals faller platt hos en spänd publik. De bryter med den ängsliga stämningen, bjuder på sig själva och gör den långa galan väldigt mycket mer underhållande.
Tack för i år Manifestgalan! Se alla vinnarna här.
