Cocaine Piss och Honningbarna på Sticky Fingers – en pangstart på helgen

Arkivbild. Foto: Til Jentzsch/ Rockfoto

Honnningbarna Arkivbild. Foto: Til Jentzsch/Rockfoto

HYMNs Kristoffer Nilsson var på Göteborgsklubben Sticky Fingers i fredags för att kolla in två av Europas ösigaste punkband live.

Första gången jag såg Cocaine Piss var på Trädgår’n i Göteborg i slutet av februari 2016. De ingick i startfältet till det årets West Coast Riot-festival och jag visste verkligen ingenting om dem. Bandet spelade på den lilla scenen i restaurangdelen ganska tidigt på kvällen, om jag minns rätt, och det blev en rejält röjig halvtimme. Sångerskan Aurélie Poppins gjorde stort intryck och uppträdde långa stunder mitt i publiken – både stående och liggande på golvet.

Jag gillade det så mycket att när det stod klart att de skulle spela på Sticky Fingers tillsammans med norska Honningbarna så var det ett enkelt beslut att gå dit.

Fredagskvällen var kall och det blåste bistert vid Domkyrkan i Göteborg när jag promenerade genom staden. Det var mycket folk på Sticky och fin stämning när jag kom dit. Klockan var 21:18 när belgarna (Cocaine Piss kommer från Liege) gjorde entré på scenen. Det började med ”Pinacolalove”, därefter fina ”Sex Weirdos” och så fortsatte det i samma stil.

Redan i mitten av första låten lämnade Aurélie Poppins scenen och genomförde i stort sett hela spelningen på golvet bland publiken. Det var fullt av energi och de tre musikerna som lämnades kvar på scenen spelade taktfast och snabbt.

Få låtar, om ens någon, var längre än två minuter och det var perfekt. Någonstans mitt i setet spelades ”Treehouse”, en av mina favoriter från senaste plattan. När klockan visade 21:37 annonserades att det var fem låtar kvar och 21:44 var det slut. Det blev en pangstart på helgen i alla avseenden.

Kvart över tio var det dags för Honningbarna att gå upp på scenen. Jag har sett norrmännen ett par gånger och de levererar alltid grymma spelningar, så även denna kväll. De släppte femte albumet (Voldelig lyd) i fjol och vi bjöds på flera nya låtar, bland annat strålande ”Födt feig, dö bleig” i början av setet.

Även norrmännen var fulla av energi och kastade sig ut i publiken, spelade högt, snabbt och grymt vackert. Cellon och stråken plockades fram tidigt; ”Fri Palestina” revs av till kvällens kanske högsta jubel och i ”ABC” blev det snygg sånginsats av publiken. Honningbarna stärkte sin plats som ett av Nordens främsta punkband.

Jag lämnade Sticky Fingers före extranumrena hade spelats och gav mig snabbt iväg längs stadens gator med nordostvinden piskande på mina kinder med Aurélie Poppins höga stämma dundrande genom mitt huvud. Det var helg.