Detroit-sångerskan Anna Burch debutalbum är fascinerande på så vis att nästan varje låt redan vid första lyssningen känns som någonting man hört förut. Formen Burch stöper sina kompositioner i är knappast unik, men utförandet är så skickligt att det är omöjligt att inte imponeras. Det är inte konstigt att hela fyra låtar släppts som singlar från den blott nio låtar långa skivan, i ärlighetens namn hade man med enkelhet kunnat plocka ut ytterligare två-tre låtar som passat lika bra.
Tidigare bandkollegan Fred Thomas tjatade in Burch på bolaget Polyvinyl, men känslan är att hennes musik hade hittat sin väg ut i dagsljuset på egen hand förr eller senare ändå.
Influenserna från 90-talets gitarrindie och 00-talets singer/songwriters sammanfogas med jangliga gitarrer, doo-wop, surfpop och americana. Precis som alla andra kvinnliga singer/songwriters som kommit fram senaste åren har hon jämförts med Angel Olsen, och även om den trötta jämförelsen är adekvat så vore en mer rimlig jämförelse exempelvis Jenny Lewis och Rilo Kiley, eller varför inte Vivian Girls?
Burch sångröst låter för det mesta lite blasé, hon tycks på ytan vara oberörd men är samtidigt ständigt rapp och sylvass i sina formuleringar. Skivan rymmer dock ett större djup än vad som framgår vid första anblick. Texterna tränger också något djupare än hos den genomsnittlige singer/songwritern och rör vid ämnen som uppbrott, droger och destruktiva förhållanden på ett sätt som får varje textrad att bränna till trots den kontrollerade sångstilen de framförs i.
”2 Cool 2 Care” må sammanfatta skivans yttre på ett träffsäkert vis men dess innehåll symboliseras nog starkast i eftertänksamma ”What I Want” i vilken Burch resonerar kring ett kraschat förhållande där den andra parten redan tycks ha gått vidare, ”I won’t play the victim just because i can’t get what i want”.
Solskenspoppiga ”In Your Dreams” och americanadoftande balladen ”Belle Isle” imponerar mest i låtskaran även om The Breeders-aktiga ”Yeah You Know” och ”2 Cool 2 Care” båda måste tillhöra årets hittills mest tillfredställande indiepophits.
Oavsett om man lyckas skaka av sig känslan av att man hört det förut eller ej så är Quit the Curse onekligen en debut som lovar gott inför framtiden.
[Polyvinyl, 2 februari]
