I början av 70-talet utmärkte sig Cleveland som alternativrockens mecka, grundat på lika delar garagerock som avantgardistiska strömningar, där Rocket From The Tombs utgjorde en av grundpelarna. Det var få som lyssnade, men idag är de flesta överens om att Ohios administrativa huvudstad – här grundades Rock And Roll Hall Of Fame 1983 – banade väg för något nytt. Samtidigt förvaltades arvet efter The Velvet Underground, MC5 och The Stooges.
Rocket From The Tombs existerade endast under en kort period, 1974-1975, men bandet förgrenades och när medlemmarna splittrades grundades Pere Ubu och Dead Boys. Sistnämnda protopunkband, bestående av Tombs-medlemerna Gene O’Connor aka Cheetah Chrome och Johnny Madansky, debuterade 1977, medan Pere Ubu släppte sin fullängdsdebut The Modern Dance i januari 1978 – idag 40 år sedan. 2018 är det endast sångaren och låtskrivaren David Thomas som utgör gruppens originaluppställning.
Både Pere Ubu och Dead Boys spelade in flera gamla Rocket From The Tombs-låtar och när förstnämnda band singeldebuterade 1975 med ”30 Seconds Over Tokyo”/”Heart Of Darkness” hade de mest inbitna fansen redan hunnit bekanta sig med a-sidan (b-sidan ”Heart Of Darkness” är minst lika bra). Gruppens andra singel ”Final Solution” – även inspelad av bob hund – hade också några år på nacken, men nådde sin slutgiltiga form 1976.
Under de första åren präglades Pere Ubus ljudbild av Peter Lughners karaktäristika och kantiga gitarrspel, men när bandet släppte sin debutskiva i januari 1978 fanns inte denna mytomspunne gitarrist i livet; han avled i juni 1977, endast 24 år gammal.
The Modern Dance sköt fram positionerna för rock ’n’ roll-traditionen och att genrebestämma är mer eller mindre omöjligt. David Thomas sångstil är unik i sitt slag och hans karisma och egensinne kan jämföras med nyligen avlidne Mark E. Smith. Thomas har ett speciellt sätt att hitta nya vägar i en traditionell kontext. Ofta blir musiken smutsig, utmanande och otyglad. Allt detta går att höra på debutalbumet – ett av 70-talets stora mästerverk.
Öppningslåten ”Non-Alignment Pact” inleds med ett isande och påfrestande feedbackljud, för att sedan övergå i ett klassiskt gitarriff, som snabbt utvecklar sig till något alldeles personligt och högst unikt. Tony Maimones bas lägger grunden för låtens medryckande karaktär och Thomas sjunger på ett sätt som är omöjligt att imitera. Tom Hermans gitarr är lite överallt. Ljudbilden är både skruvad och popinfluerad.
Resterande spår pendlar mellan det absurda och det enkla, och det råder ingen tvekan om att Pere Ubu var före sin tid. Postpunken hade fått sin grogrund.
Titellåten pendlar mellan mystik och framåtanda, där trummorna – spelade av Scott Kraus – bestämmer riktningen och som lyssnare är det omöjligt att inte fängslas. Mystiken tätnar med suggestiva ”Laughing” som kantas av en sinnesutvidgande saxofon. Mellanpartiet återvänder till en mer traditionell ljudbild.
The Modern Dance kan beskrivas som ett parallellt musikuniversum, där det mesta ställs på sin spets och där varje låt fyller sin funktion för att fullända helheten. Albumet är förhållandevis lättsmält och de galna infallen blir aldrig för mycket. Melankoliska ”Chinese Radiation” pendlar mellan uttrycken, men medlemmarna går aldrig vilse, utan allt känns genomtänkt och välplanerat. Det finns så mycket att upptäcka.
Jag kommer aldrig att tröttna på låtar som dubinfluerade ”Humor Me” eller explosiva punkdängan ”Life Stinks” (skriven av Laughner). Detta är emellertid endast det första givet i en lång rad oumbärliga Pere Ubu-releaserer – det finns med andra ord mer att upptäcka.
