Wucan
Det är alltid ett stort privilegium att få gå utmed en å. Vattnet rinner genom sin fåra och ljudet av porlande vatten är fantastiskt. Viskan i Borås är en av många favoritåar, även en mörk januarikväll som denna. Jag satte mig en stund och lyssnade på vattnets resa vid en mörk plats och fick en perfekt start på lördagskvällen. Tänk, ibland behöver man inte leta särskilt länge innan man hittar det där lite extra fina.
Denna kväll ägnades annars mest åt födesedagsfirande. Klubb Undergrunden fyllde två år och Pumphusets funktion som trevlig musikklubb blev lika gammal eller ung. Detta var en kväll som lovade massor av fin musik.
Först ut i den vackra industrilokalen var Snowy Dunes som jag kom i kontakt med första gången när de var förband till mäktiga Black Mountain på Pustervik hösten 2016. Jag minns inte så många detaljer från den spelningen mer än att jag tyckte att det lät bra. Denna kväll hade jag lite bättre koll på dem. De släppte ett väldigt vackert album i höstas (Atlantis) som jag har lyssnat en del på under senare tid. De gick på scen vid halvnio-tiden och inledde med fina ”Atlantis pt II”. Det lät riktigt bra, men därefter fick de lite tekniska problem med en kabel i nästa låt som var ”Testify”.
När de hade löst problemen så började de om, men de kom inte riktigt in i spelningen igen. Det var först på slutet i ”Desert Cold” som det lyfte på allvar igen. Snowy Dunes har redan en fin liten låtskatt och jag hoppas att jag får möjlighet att se dem snart igen.
Därefter var det dags för ett favoritband från Tyskland och Dresden, nämligen Wucan. Jag är ganska förtjust i flöjter inom rockmusiken och när Francis Tobolsky spelar tvärflöjt så är det förtrollande vackert. Vid tio-tiden gick hon och hennes tre medmusiker upp på scen och välkomnades av publiken på bästa sätt. Det var mycket folk på Pumphuset och härlig stämning.
Vi bjöds på en strålande spelning i cirka 40 minuter där ”Father Storm” i början och långa ”Wandersmann” på slutet var tydliga höjdpunkter. Men den jublande publiken ville ha mer när det var slut – så musikerna kom in en gång till och rev av en fin version av Diamond Heads ”Am I Evil?”. Ja, Francis Tobolsky är en stjärna och skicklig på så mycket annat än tvärflöjten – och tillsammans med övriga musiker skapar de väldigt fina ljudmattor.
Kvällens sista akt var Siena Root som nog inte behöver en närmare presentation. Stockholmsbandet har ju funnits länge och levererat tung rock på åtskilliga plattor. Det är svårt att inte tänka på framför allt Deep Purple när man lyssnar på Siena Root och det känns inte som en slump att Led Zeppelins klassiska ”Whole Lotta Love” dundrade fram genom högtalarna en kort stund innan de gick upp på scen. Vi fick därefter en fin spelning och det blev en bra mix av äldre och nyare låtar.
Höjdpunkter för min del var ”Tales of Independence”, ”Waiting for the Sun” och briljanta ”Coming Home” som avslutade denna fina kväll för min del. Det är även ytterst lämpligt att ösa lite beröm över kvällens DJ (DJ AdéleKaramell) som inte spelade en enda dålig låt under kvällen och över Pumphuset och Klubb Undergrunden i allmänhet. Det är helt enkelt en lysande kombination.
Vattnet fortsatte så klart att rinna i den vackra ån utanför Pumphuset, som det har gjort i sekler, och det föll stora, blöta snöflingor från den mörka Boråshimlen när jag promenerade mot välbehövlig vila efter en magisk kväll.
