Allt som behöver sägas om bob hund har egentligen redan sagts. De har varit ett av landets bästa och mest egensinniga liveband i 25 år och deras höga lägstanivå samt deras förmåga att hela tiden komma på nya sätt att förbli relevanta är häpnadsväckande.
I år är det 25 år sedan de slog igenom. Det brukar sägas att det var på Hultsfredsfestivalen 1993 som bob hund tog steget från obskyra klubbar till rampljus. Delar av svensk press har kallat spelningen ”den bästa konserten på svensk mark någonsin” även om en bekant till mig som var där såg början av spelningen men lämnade den efter en stund för att det ”lät för jävligt”. Det är uppfriskande med olika åsikter. Att bob hund under dessa 25 år blivit ikoner i svenskt musikliv är däremot inte en åsikt, utan bergfast fakta. Något som kan framstå som märkligt med tanke på att deras musik egentligen står långt från mainstream och bandet inte heller säljer sig i var och vartannat tv-program. Det är fint att se att man kan komma långt in i den svenska folksjälen utan att kompromissa.
Oavsett vilket är det alltså 25 år sedan deras genombrott och Malmö live, det fortfarande relativt nya konserthuset i Malmö, har bestämt att 2018 ska bli ett bob hund-år. Minst fyra evenemang, av olika karaktär, ska ske i huset under året med bob hund i huvudrollen.
Det första av dessa evenemang, i lördags (27/1), var en spelning där bandet skulle återskapa sin klassiska Hultsfredsspelning. Åtminstone avseende vilka låtar som spelas – att bandet är skickligare och mer samspelta idag är något man får leva med. Likaså att Thomas Öberg tar något mindre risker avseende sina fysiska utsvävningar. Att kopiera spelningen rakt av i alla avseenden är naturligtvis omöjligt.
Intresset för spelningen har varit massivt. Biljetterna sålde slut samma dag som de släpptes i september och Facebook-eventet har svämmat över av biljettlösa fans som kunnat tänka sig att göra ungefär vad som helst för att få tag i en. Nostalgi säljer, men i bob hunds fall finns det faktiskt en inte obetydlig, konstnärlig poäng i att damma av Hultsfredsspelningen. Låtarna som finns på den gamla setlisten är nämligen rakt igenom makalöst bra. Det handlar om hela den första EP:n, som släpptes just 1993, några spår som kom på albumet året efter samt ytterligare tre låtar. Och många av dessa har inte spelats live sedan den tiden. Låtar som ”Fotoalbumet”, ”Kompromissen” och ”Min trampolin” ligger alla väldigt högt upp på min egna lista över bandets största stunder. Projektet hade alltså alla förutsättningar att bli lyckat.
Det blev det också. bob hund är alltid bra live. Alltid! Även när de spelar låtar som de inte rört vid på 25 år. Visst kanske man kunnat önska sig något tyngre versioner av några av de gamla låtarna, men i stort sett så var det en lysande genomkörning. Tämligen fri från oväntade inslag och med alla bob hunds vanliga signaturer på plats, inklusive den klassiska trafikkonen som används både som megafon och allmän rekvisita. Flera av låtarna låter däremot otroligt bra, till exempel blir den outgivna ”Vem vill bliva stor?” till en riktig höjdpunkt och publiken går från att undra vad det är för låt i början till allsång i slutet. ”Min trampolin”, där mjuka verser bryts av hårda, långsamma gitarrkaskader i refrängen triumferar också som avslutning på ordinarie set – den del som består av låtlistan från Hultsfred.
Thomas Öbergs mellansnack är som vanligt både tänkvärda och roliga. Frontmän som faktiskt lyssnar på sin publik och interagerar med den finns det inte särskilt många av. När han presenterar den nuvarande trummisen Christian Gabel med att ”han var på Hultsfred det året men gick inte på bob hunds spelning. Borde han få vara med i bob hund då?” möts han såklart av ett massivt ”nej” från publiken. Andra frontmän skulle skrattat åt det, men Thomas konfronterar i stället publiken med ”ni tycker kanske inte det, men VI tycker det. Fattar ni?”. Liknande situationer uppstår mellan de flesta låtar och gör, som vanligt under bob hunds spelningar, konserten till en konstnärlig helhetsupplevelse.
Konsertbiljetter kostar en del numera, och Hultsfredsspelningen 1993 var bara ungefär 45 minuter lång. Därför slänger bob hund på ett fem låtar långt extranummer med fyra låtar som också dateras kring 1993-1994 samt en avslutande ”Jag rear ut min själ”. Övergången från en 12-minutersversion av ”Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag” till just ”Jag rear ut min själ” är extraordinär. Den evigt närvarande trafikkonen skickas runt i publiken för att alla ska få känna på den till Gabels taktfasta trumkomp. När konen gått varvet runt och man väntar sig att låten med det hopplöst långa namnet ska startas om för femte gången går bandet i stället rakt in i öppningsraden av ”Jag rear ut min själ”. Stämningen förändras totalt på en sekund. Blodet fryser till is. Där och då, när humor och eufori blandas med allvar och tänkvärdheter är bob hund som allra bäst och som mest unika.
Sammantaget gick bob hund väl i land med sitt första projekt under sitt år på Malmö live. Det är svårt att kräva mer än ett extraordinärt liveband i bra form som spelar många av sina allra bästa låtar på ungefär det sätt de brukar. Att det inte var en absolut kopia av ”den bästa konserten på svensk mark någonsin” kan jag utan tvekan leva med.
Låtlista: Den ensamme sjömannens födelsedag / Här är en hand / Allt på ett kort / Fotoalbumet / 5 meter upp i luften / 100 år / Rundgång, gräslök, fågelsång / Kompromissen / Länge, länge / Mer än så kan ingen bli* / Vem vill bliva stor? / Min trampolin – extranummer: Allseende ögat* / Kvicksilver* / En rikedom av sandkorn* / Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag* / Jag rear ut min själ*
*- spelades ej på Hultsfredsfestivalen 1993
