Foto: Laura Allard Fleischl
Brittiska Wolf Alice gästade Debaser i Stockholm förra helgen. HYMNs Ernst Adamsson Borg träffade två av bandets medlemmar i samband med besöket. Läs intervjun här.
Det är ingen överdrift att säga att det gått ganska fort fram för Wolf Alice. För bara ett par år sedan kom debutsingeln och i fjol släpptes album nummer två. Till recensenter och fans stora förtjusning bör tilläggas.
Däremellan har de hunnit bli Grammy-nominerade för en av singlarna, turnerat hej vilt och härnäst ska de vara supportakt till Queens of the Stone Age i USA. Men innan den turnén är det dags att spela på stockholmsklubben Debaser Strand och jag träffar basisten Theo Ellis och sångerskan – tillika gitarristen – Ellie Rooswell för att snacka lite innan giget.
Foto: Laura Allard Fleischl
Det är alltid speciellt att vara på klubbar under dagtid. Lysrör lyser upp varenda liten vrå och Debaser Strand ser mest ut som det parkeringsgarage som förmodligen ockuperade platsen innan det blev en klubb för evigheters evigheter sedan.
Vi slår oss ned vid en av de få soffgrupperna som finns på klubben och det är sannerligen två trötta bandmedlemmar jag möts av. Jag trodde att tröttheten berodde på sega timmar i turnébussen, men det visar sig att de åkt pulka i Tantolunden hela dagen, något som skulle få vem som helst att säcka ihop. Snö och pulka får mig att tänka på en låt bandet nyligen släppte.
Ni spelade in julklassikern ”Santa Baby” precis innan jul, hur kommer det sig? Ni känns inte riktigt som ett julmusiksband…
Ellie: – De frågade oss… Och man måste ju hålla branschen nöjd.
Theo: – Den har ju en rätt snuskig text den där låten också.
Nu till den omöjliga frågan: jag har läst jämförelser mellan er och The xx medan andra har beskrivit er som ”folk-grunge”. Vad säger ni själva?
E: – Det är såklart väldigt svårt att beskriva sin egen musik, man vill inte låsa in sig i något fack riktigt.
T: – Vi har väl inte riktigt hittat något bra sätt att beskriva det som summerar musiken rättvist. Jag tror att de där beskrivningarna du nämnde förut kommer från väldigt tidiga recensioner, kanske till och med innan vårt första album? De hänger väl kvar antar jag. Fast visst, vissa låtar har ett visst mått av grunge. Men, som sagt, vi har inte hittat något sätt att beskriva musiken än. Det är bäst att bara lyssna.
”Jag läste en bok om den amerikanska hardcorescenen som inspirerade mig”
Självklart är det så. Och ert nya album har ett väldigt brett spektrum av musikgenrer. Speciellt sticker låten ”Yuk Foo” ut, kan ni berätta lite om hur den kom till?
E: – Det började med att vi verkligen började tycka om att spela våra lite tyngre låtar live. Så när jag skulle skriva till album nummer två tänkte jag att det vore kul att ha lite mer hårda låtar, vilket gjorde att jag skrev en del korta och snabba ”punkiga” låtar. Jag läste en bok om den amerikanska hardcorescenen som inspirerade mig.
Ni spelade in den andra skivan i USA och den producerades av en mycket känd producent (Justin Meldal-Johnsen, reds. anm). Hur var det?
E: – Jättebra! Han är en riktigt duktig musiker och en grym lagspelare. Dessutom är det skönt att jobba med en producent som kan agera som en femte bandmedlem. Han har jobbat med så många olika artister. Exempelvis med Beck som har väldigt varierande låtar. Dessutom har han ju spelat bas i Nine Inch Nails. Det passade oss bra, eftersom vi vill ha stor variation i musiken vi gör.
Sist men inte minst: jag läste att ni spelade in en kampanjfilm för Labour Party, är det viktigt för er att använda er publicitet och musik för politiska budskap?
T: – Ja, jag tror i alla fall det har kommit att bli viktigt för oss under de senaste åren. Ju äldre man blir desto mer inser man att den plattform vi som band skapat kan användas för att influera människor. Och när det var val nu senast ville vi hjälpa till och använda den plattform vi har byggt upp. Vi var i London under den tiden och hade precis blivit klara med att spela in Visions of a Life – så vi hade lite tid över att göra annat.
Foto: Laura Allard Fleischl
