På högstadiet hette min bästa vän Henning. Vi protesterade på alla upptänkliga vis mot det senkapitalistiska gehennat; jag barfota med dreadlocks, Henning med CCCP-armband och dödsmetall. Vi gjorde obskyra kortfilmer där Göran Persson och Fredrik Reinfeldt slogs med svärd på en äng vid havet. Det slutade alltid med att Persson vann – även om vi egentligen visste att de båda var lika goda kålsupare. I en nyckelscen ligger vår imaginära Reinfeldt ner i en buske och stönar fram sina sista ord: ”Hälsa Maud Olofsson vilket klockslag jag dog”.
När det var dags att börja gymnasiet hände någonting. Jag och Henning tappade kontakten. Han blev allt mer aggressiv i sin dödsmetallapproach, medan jag istället hamnade i någon slags apokalyptiskt kristen period. Jag hörde lösa rykten ibland, under åren som följde, om att Henning hade börjat på Volvo och att han sprang dit varje dag från Biskopsgården. Men aldrig att jag såg honom mer.
Jag tvivlar på att min gamla kompis Henning hade gillat artisten Henning, som nu släpper sin i Göteborg så efterlängtade debut via Gaphals. ”På en bra dag får vi inget regn” sjunger Henning i ”Konfucius”, en låt som liksom övriga på skivan kretsar kring tristess. Hela stan jublar åt igenkänningsfaktorn, men jag vet att min gamla kompis Henning älskade Göteborgsregnet över allt annat.
Nog om det.
”Mitt hjärta är ett hjul, som rullar åt ditt håll” sjunger artist-Henning också, i en av Galileo:s riktigt stora stunder, ackompanjerad av visslingar, tamburin och samma mjuka gitarr som tycks ha stormat hela produktionen. Ibland är gitarren lite vassare, lite mer blues, som i avslutande ”Blues #4”. Ibland är den mer trevande och amerikansk, som i fina ”Ett moln eller två”.
Ibland är den övertydligt inspirerad av Chris Rea, som i titelspåret ”Galileo”, eller kaxigt west coast som i ödsliga motellpsalmen ”Shangri-La”. Men aldrig att den tystnar. En uråldrig matematisk formel. Den stolta gitarren som bärande ekvation i skivans samtliga nio spår. Tydligen är Amanda ”Slowgold” Werne inte oskyldig till soundet, utan snarare rätt inblandad. Ibland hörs hennes inverkan, ibland inte. Men bra är det hela tiden.
En invändning skulle kunna vara att Galileo inte väcker de riktigt stora känslorna, att den på sin höjd är en bilskiva. Det var någonting med lyhördhet och grannar som fick Henning att sjunga lägre, ibland nästan viska fram orden. Och det stämmer att Hennings debut är kraftlös. Att den smyger längs golvet och går hem först från festen. Just därför är skivan intressant.
Profeten Elia fick erfara det i Bibeln: ”Gud finns inte i elden, inte i jordskalvet, inte i stormen, utan i det stilla suset”.
Gud finns inte i den skramliga indiepopen, utan i den lågmälda debuten från en skivdebutant med insomnia.
Och det är skönt på något vis, ett bra tecken, att en skiva från Göteborg kan låta så här mjuk och nyvaken, utan att för den sakens skull slå över i progg och pekpinnar. Henning målar sitt musiklandskap med små, behagliga penslar och ständiga referenser till filosofi. Här tycks inte finnas någonting alls att bevisa; bara en värld, en älv som passerar – och som sagt: ett hjärta som är ett hjul som rullar åt ditt håll. Är det årets bästa textrad, redan i januari?
[Gaphals, 26 januari]
