Iron & Wine, Pale Honey, Death Party och VERO förgyllde Göteborgskvällen

Iron & Wine på Nalen i Stockholm.

Iron & Wine på Nalen i Stockholm.

HYMNs Kristoffer Nilsson såg sig om i Göteborg under gårdagskvällen och fick uppleva folkgiganten Iron & Wine och nykomlingarna Death Party och VERO. Hemmafavoriterna Pale Honey värmde upp för Carolinasonen.

Det finns vissa artister som har skapat magi nästan för alltid och Sam Beam, eller Iron & Wine som han nog är mer känd som inom musiksvängen, är en sådan artist i min värld. Två av hans plattor från 2000-talet (Our Endless Numbered Days från 2004 och The Shepherd’s Dog från 2007) är så bra att de alltid kommer att ha en självskriven plats i min skivsamling.

Denna South Carolina-son spelade redan i början av karriären på Pustervik och fick sedan en större publik via bland annat Way Out West, där han gästade tältet 2008. Tre år senare släppte han albumet Kiss Each Other Clean på gigantiska Warner Bros. Under den turnén spelade han bland annat på Trädgår’n i Göteborg, och det var en fin spelning, men jag tappade ändå hans framtida musik i samband med den plattan. De senare skivorna har inte alls nått fram till mig på samma sätt som de tidiga plattorna, fjolårets Beast Epic är inget undantag.

Denna lördagskväll var Pustervik självklart utsålt och det var Woody Wests lördagsklubb som stod som värd. En perfekt kombination, med andra ord. Vid kvart i åtta gick Göteborgsduon Pale Honey upp på scenen för att värma upp publiken. Det har gått fort för denna duktiga duo att nå en både bred och stor lyssnarkrets. De hörs regelbundet på radion och det är inget konstigt med det, deras musik når helt enkelt fram. På scen är de i regel en trio och så även ikväll. Vi bjöds på en fin halvtimme med genomgående bra driv i låtarna. Framför allt utmärkta ”Lesson Learned” och ”Get These Things out of My Mind” lyfte tillställningen i den redan välbefolkade lokalen.

Vid 21-tiden gick Sam Beam upp på scenen tillsammans med hans fyra medmusiker och inledde på bästa sätt med ”The Trapeze Swinger” som följdes upp med nya ”Last Night”. Då tändes även delar av de arton ”moln” som var upphissade över scenen och det blev genomgående väldigt vackra ljuskombinationer med dessa moln och det stora draperiet i bakgrunden. Det är helt klart en av de vackrare ljussättningar jag har upplevt i ett sådant här forum och passade perfekt till den strålande musiken som i många fall förändrades på ett synnerligen begåvat sätt.

Flera låtar genomfördes i helt andra versioner än de en gång spelades in på platta. I till exempel ”Cinder And Smoke” drogs tempot ned och det blev som en ny låt, men precis lika fin som den är på plattan. Detta var en kväll när det egentligen inte spelade så stor roll vilka låtar som spelades för det var genomgående så oerhört hög kvalitet på framförandet. Men jag blev ändå lite extra glad av att få höra underbara ”House By The Sea” som, kanske lite märkligt, förde tankarna till Richie Havens ”Freedom” i slutet. Det blev även en ypperlig version av ”Monkey Uptown” innan allt avslutades på bästa sätt med ”Boy With A Coin”. En bättre avslutning på denna strålande konsert kunde inte jag tänka mig och lämnade därför Pustervik oerhört nöjd.

Men kvällen var inte slut med detta. En tiominuterspromenad från Pustervik och Järntorget ligger Oceanen och Stigbergstorget och denna kväll arrangerade en av de nya stjärnorna på den göteborgska klubbhimlen, Pish Club, sin ettårsfest. Det innebar bland annat livemusik i form av göteborgska Death Party som har hunnit släppa några låtar varav tre finns på Spotify. Det låter i sina bästa stunder inte helt olikt fina Thee Oh Sees och precis när jag kom till Oceanen spelades ”Satan Made Me Do It” – så det blev en strålande inledning och fortsättningen lät klart lovande från denna trio som det ska bli spännande att följa framöver.

Stockholmstrion VERO avslutade kvällen med ett ganska kort set. Det höll nog inte på mer än 20-25 minuter, men det vi hann höra lät bra och låten ”Hello” är en liten favorit för min del. Bandet kan nog ha hitpotential för en större publik på sikt. Vi får väl se.

Göteborgsnatten påminde om att det var dags att åka hem. Molnen över scenen på Pustervik hade förmodligen slocknat, men de lyste med glädje i mitt minne när jag åkte hem genom snöklädda och vackra Bohuslän.