Sveriges största black metal-band gjorde det rätt svårt för sig på förra plattan. Det nytänk som präglade The Wild Hunt var nödvändigt, men mötte också en del motstånd. Jag minns hur jag själv verkligen fick kämpa för att förstå hur Erik Danielsson tänkt och att det dröjde ända fram till dagen före release innan poletten föll ner.
Fyra år senare är The Wild Hunt fortfarande en bra platta, men jag plockar hellre fram någon av dess föregångare ur gömmorna. Min känsla är att den sylvassa klo som fanns på Sworn to the Dark och Lawless Darkness och grävde sig in i ens lyssnarsjäl helt enkelt inte finns på The Wild Hunt.
Den givna frågan är således: är klon tillbaka på Watains sjätte platta?
På ytan är det betydligt rakare än sist – här finns inga dragspel eller ballader. Trident Wolf Eclipse är därmed ett steg bakåt, men samtidigt drar Erik, Håkan Jonsson och Pelle Forsberg fram de influenser som tidigare bara anats och låter dem höras på riktigt.
Någon thrash-platta anno 1984 handlar det naturligtvis inte om, men även om grundreceptet är detsamma som alltid, är det den här gången mer uppenbart att band som Metallica och Slayer varit beståndsdelar i den smältdegel som till slut blev Watain. Det sipprar även fram saker som känns såväl death metal runt 1990 som norsk black metal från en handfull år senare.
Produktionen överraskar positivt. Bandet har använt sig av Necromorbus-studion och Tore Stjerna i stort sett hela sin karriär, men den här ljudbilden har de inte tidigare levererat. The Wild Hunt framstår riktigt fyrkantig i jämförelse.
”Nuclear Alchemy”, ”Sacred Damnation”, ”Teufelsreich”, ”A Throne Below”och ”The Fire of Power” funkar riktigt, riktigt bra och hör absolut till bandets guldkorn, men ”Furor Diabolicus”, ”Ultra (Pandemoniac)” och ”Towards the Sanctuary” känns märkligt stela och likformiga trots sin variation. Det är som om de går på tomgång. Med gasen i botten, men ändå. Känslan finns helt enkelt inte där. Den där klon dyker alldeles för sällan upp och när den väl gör det når den inte lika djupt som den gjort förut.
Watain gör en stark platta med sitt kanske bästa sound hittills och levererar paradoxalt nog samtidigt ett nästan till hälften – med deras egensatta ribba mätt – undermåligt material. Trident Wolf Eclipse borde med sina 34 minuter vara all killer, no filler – men det är den inte.
Fast det är fortfarande Watain, vilket inte är fy skam.
[His Master’s Noise/Century Media, 5 januari]
