Esquerita var lite för vild för sin tid

Han började som så många andra med att sjunga gospel. Han lärde sig spela piano. Här någonstans slutar likheterna med musikstilen som födde de flesta stora soulsångare vi har.

Mannen i fråga bytte kyrkans rum mot högklackat, glitter, enorm frisyr och solglasögon som får Elton John att blekna. Namnet var Eskew Reeder Jr, vilket snart ändrades om till artistnamnet Esquerita.

Han började tidigt och det sägs att han var en enorm influens för Little Richard. Om det stämmer eller inte vet väl egentligen ingen säkert. Det som är säkert är att Capitol Records hade hittat sin Elvis (som låg på konkurrenten RCA) i form av Gene Vincent och var nu på jakt efter sin Little Richard (som låg på Specialty Records), för att fullända sitt stall och nå hela den skivköpande marknaden.

Valet föll på Esquerita. Nu blev han tyvärr inte i närheten lika stor som Little Richard, men de låtar han släppte ifrån sig under den senare delen av 50-talet hör till de råaste som ett major-bolag någonsin givit ut. Det är fullständigt otämjt och alldeles fantastiskt. På hans andra singel för Capitol – ”Rockin’ The Joint” – låter det som att pianotangenterna när som helst kommer ge vika och åka genom studions betonggolv.

Hans röst är inte den renaste på planeten och det låter tidvis som han pratar fram texten, för att sedan gå upp i en skrikande falsett. Till detta ger hans band allt. Ett trumbeat för bastant musiken framåt och till detta ett evigt tjutande i en saxofon. Inte alltid i takt, men alltid riktigt bra.

Det blev bara en handfull singlar för Capitol. Han återuppstod under sitt eget namn, Eskew Reeder, några år senare på New Orleans-bolaget Minit med en cover på låten ”Green Door”. En låt som discjockeyn Jim Lowe lekt popstjärna med ett gäng år tidigare.

Reeders version är mer Booker T-ljudande med orgel som primärt ackompanjemang och förmodligen var det ett försök att nå in på den växande soulmarknaden. B-sidan på singeln, ”I Waited Too Long”, är ett bra försök på en soulballad.

Eskew fortsatte att spela in för olika bolag under 60-talet, men inget fungerade riktigt. Tråkigt, men oavsett vad hittade Capitol sin Little Richard. Om än lite väl vild för 1950-talet. Men idag bör hans musik kunna gå hem. Inte en dator i sikte; bara känsla och instrument som nästan alltid var stämda.