Alice Coltrane
Äntligen är den här! Årets dammigaste årsbästalista. Listan över all den bästa gamla musiken som släppts i år.
Här nedan presenteras årets 20 mest intressanta återutgivningar och retrosläpp i bokstavsordning. Intentionen är inte att försöka rangordna eller värdera skivorna enligt någon slags objektiv referensmall, utan snarare att lyfta fram ett gäng väldigt lyssningsvärda skivor som åter sett dagens ljus efter en tid i skuggorna.
Fokus ligger på musik som vid tidpunkten för sin utgivning av någon anledning inte fick den uppskattning den förtjänade, eller som kanske aldrig ens släppts tidigare. I vissa fall handlar det om musik som var före sin tid eller som missförstods av sin samtid. I flera fall handlar det om musik som kräver vidgande av de musikgeografiska vyerna. Musik som åratal efter att den spelats in nu presenteras i en ny kontext i syfte att introducera nya lyssnare för någonting de i många fall antagligen inte ens visste att de ville ha.
Det är inte alls omöjligt att detta är den av HYMNs årssammanfattningar med störst bredd. De representerade genrerna rymmer tysk djungelelektronika, harpjazz, arabisk funk, brittisk postpunk, japansk folk, yatch rock, slowcore, iransk ambient, etiopisk jazz, hawaiianska flöjt/synth-hybrider, instrumental surfpop och mycket mer.
Först en spellista den musik som nämns som finns på Spotify.
Acetone – 1992-2001 (Samlingsalbum)
Den subtila Los Angeles-trion Acetone synkade möjligen inte så väl med sin samtid, trots en oemotståndlig mix som borde klassas som tidlös. Americanadoftande drömpop med lika delar Neil Young som Mazzy Star smälts samman till jazzig lounge-slowcore så avslappnad och tillbakalutad att den nästan trillar omkull.
Aeolus – A Retrospective (Album)
A Retrospective är hämtad från den hawaiianska kompositören Robert Myers egna, tidigare otillgängliga, arkiv och innehåller musik inspelad mellan 1982 och 2006. Myers skapade en ljudvärld byggd av synth och flöjt, inte helt olik Arcas och Björks samarbeten från senare år, om än långt mindre konfrontativ. Tänk Vangelis Blade Runner-soundtrack med en touch av flöjtdränkt lo-fi funk. Hawaiianska meditativ new age-musik att förlora sig i.
Dorothy Ashby – Dorothy’s Harp (Album)
Jazzharpisten Dorothy Ashbys Dorothy’s Harp släpptes ursprungligen 1969. Albumet, där hon drar sin släpigt svängiga ljudbild till sin spets, målar med harpan i centrum upp en ljudbild som påminner om få andra skivor du hört från samma tidsperiod. Hennes musik har på senare år blivit flitigt samplad av hiphop-artister. Common, The Roots, Pete Rock och J Dilla har alla lånat delar av hennes verk och när man hör Dorothy’s Harp är det inte svårt att förstå varför. Lyssna bara på hennes version av ”By The Time I Get To Phoenix” så kommer ni förstå. Slå därefter på ”Love Is Blue” och hänförs ytterligare.
Mulatu Astatke – Mulatu of Ethiopia (Album)
Detta landmärke inom ethiojazzen gavs ursprungligen ut 1972 och är möjligen den av Mulatu Astatkes skivor som bäst visar hans bredd. Kanske var det just här, under inspelningen i New York, som Astatke var allra mest influerad och inspirerad av sin omvärld. Den funkiga jazzen, de hypnotiska låtstrukturerna, och de suggestiva rytmerna, allt finns här. Med tanke på senaste årens stora Astatke-revival är det inte en dag försent att Strut Records nu återutger albumet och presenterar det för en större publik. En alldeles utmärkt introduktion för den ännu icke initierade och ett måste för den redan invigde.
Alice Coltrane – World Spirituality Classics 1: The Ecstatic Music of Alice Coltrane Turiyasangitananda (Samlingsalbum)
Denna utmärkta samling, sammanställd av David Byrnes skivbolag Luaka Bop, fokuserar på den ofta förbisedda sentida perioden av Alice Coltranes karriär. Under hennes sista decennier i livet grundade hon Sai Anantam Ashram, en budhistisk spirituell reträtt där hon levde en stilla tillvaro fram till sin död. Hon slutade dock aldrig att spela in musik, utan producerade under den här perioden kassetter med andlig jazz både i mindre konstellationer och med stora körer. Musiken på denna samling är hämtad från kassetter som spelades in mellan 1982 och 1995, och har till stor del varit helt ohörd för allmänheten fram till nu.
William Eggleston – Musik (Album
I en musikkontext är fotografen William Eggleston kanske mest känd för att ha tagit omslagsfotot till Big Stars Radio City, men faktum är att han även tillbringade 1980-talet med att själv komponera en hel del musik på sin Korg-synth. Utvalda delar av dessa kompositioner samlas nu på den behändigt betitlade skivan Musik. Egglestons instrumentala synthkompositioner tycks hämta inspiration från Brian Eno-ambient och klassisk musik lika mycket som tv-spelsmusik. Stundtals cheesy och kitchigt i överkant, stundtals förvånansvärt vackert. 16-minuter långa “Untitled Piano Improvisation FD 6.9” bryter med sitt solopiano formen något och är även, tillsammans med atmosfäriska ”Untitled Improvisation DAT 3.1 – 2.79” skivans höjdpunkt.
Even A Tree Can Shed Tears: Japanese Folk & Rock 1969-1973 (Samlingsskiva)
Precis som namnet antyder, en samling japansk folk och rock från 1969 – 1973. Detta är första delen i Light in the Attics Japan Archival-serie som senare även kommer att innefatta bland annat samlingar med japansk AOR-pop och boogie samt japansk ambient och new age-musik. Musiken är främst hämtad från den folkpop-rörelse som uppstod i Japan under senare delen av 60-talet och tidiga delen av 70-talet. Några av låtarna rör sig mot protestfolkmusiken från väst medan andra låtar drar mer åt acid folk, psychfolk och andra typer av mer progressiv folkpop. En fantastisk och unik inblick i en musikscen som tidigare fått lite spridning utanför hemlandet.
Habibi Funk: An Eclectic Selection of Music From the Arab World (Samlingsskiva)
Berlinbaserade skivbolaget Habibi Funk Records har senaste åren gjort ett fantastiskt jobb med att återutge funk, jazz och pysch från arabvärlden, med fokus främst på musik från 70- och 80-talet (missa exempelvis inte de tre Abdou El Omari-utgivningarna från senaste året). Nu har bolaget satt ihop en alldeles utmärkt samling med blandade godbitar som fungerar perfekt som en introduktion både till musiken i sig och det bolaget pysslar med.
Steve Hiett – Down On The Road By The Beach (Album)
Steve Hiett hade en kort men intensiv musikkarriär som medlem i The Pyramid och The Pretty Things innan han satsade på sin betydligt mer framgångsrika karriär som fotograf. Han hann dock även bege sig till Tokyo där han spelade in soloskivan Down On The Road By The Beach. Med hjälp av tidigare Steely Dan-gitarristen Elliott Randall skapade han ett mestadels instrumentalt album där soldränkt surfpop, ambient och drömsk pop vävs samman. Tänk ett Durutti Column i Kalifornientappning, eller varför inte en instrumental Mac Demarco utan allt trams.
Laraaji – ”All of a Sudden” / ”We Shall Be Lifted” / ”I Can Only Bliss Out” (Låtar)
Det här är en liten skarvning för vad som borde vara okej enligt kriterierna för en sån här lista, men det struntar vi i för ett ögonblick. Laraajis Vision Songs vol. 1 släpps inte förrän i januari nästa år, men de tre singlar som hittills släppts från skivan är så fruktansvärt bra att de får vara med ändå. Låtarna spelades ursprungligen in i en liten lägenhet på Upper West Side i New York 1984 och består mestadels av Laraajis röst och casiosynth. Små new age-hymner med drag av spirituell jazz och gospel som är fullkomligt trollbindande. Är resterande låtar på albumet hälften så här bra så har vi något storartat att se fram emot.
Normil Hawaiians – More Wealth Than Money (Album)
Förra året återutgav skivbolaget Upset The Rhythm Normil Hawaiians tredje skiva Return to the Ranters, en formidabel tidigare försvunnen postpunk-skiva. Utgivningen väckte mersmak och nu ger man även ut bandets debutalbum, den mastiga dubbelskivan More Wealth Than Money ursprungligen utgiven 1982. En blandning av experimentell postpunk, krautrock och konstpop, stundom improviserad, byggd av samplingar, ljudloopar och en hel armé av allehanda instrument. Orglar, synthar, gitarrer och stråkar trängs om vartannat. Tänk Television, The Fall och Godspeed You! Black Emperor kört i en cementblandare.
Outro Tempo: Electronic And Contemporary Music From Brazil 1978-1992 (Samlingsskiva)
En märklig samling av tropisk futurism från Brasilien. En mix av tropicália, jazz, ambient och elektronisk pop sammansatt av nederländska skivbolaget Music From Memory.
Minnie Riperton – Perfect Angel (Album)
Den troligtvis mest kända skivan på denna lista. Singeln ”Lovin’ You” toppade till exempel Billboardlistan 1975. Trots det är Perfect Angel en något förbisedd skiva i en historisk kontext. Albumet sålde ganska dåligt till en början, men mycket tack vare sin hitsingel så växte det med tiden till ett kultalbum. Riperton blev sjuk i cancer strax efter utgivningen och dog bara några år senare. Albumet har fortsatt hitta en ny publik under årens lopp och dess före-sin-tid-blandning av pop, folk, funk och soul har lagt grunden för artister som Erykah Badu och Solange.
Seafaring Strangers: Private Yacht (Samlingsskiva)
Numero Groups Wayfaring Strangers-serie är vid det här laget nästintill en kvalitetsgarant. Efter lysande samlingar med kosmisk country, förbisedda countrykvinnor, gitarrvirtuoser och psykedelisk rock är det nu dags för albumserien att gå till sjöss med en alldeles utmärkt yatch rock-samling. Skivan rymmer musik från 70- och tidiga 80-talen, främst amerikansk västkustrock med av influenser från jazz, softrock och soul. Allting är extremt krispigt och tillrättalagt. Precis lagom avslagen musik att softa till med en öl i handen, en lätt bris i håret och lite för många skjortknappar uppknäppta. Trots att en storhet inom genren som Ned Doheny finns representerad på samlingen består den till mestadels av relativt okända artister som inte nådde större framgångar inom genren. Just här i ligger samlingens storhet, att den presenterar en lite kantstött version av en annars väldigt slick musikgenre där polerad framgång paketerades i ett lagom lättuggat format. Till höjdpunkterna hör Johnny Gamboas ”That Good Old Feeling Back Again” och Jim Spencers underbara ”Wrap Myself Up In Your Love”.
Jackie Shane – Any Other Way (Album)
Jackie Shane har befunnit sig utanför rampljuset sedan tidigt 70-tal. Bakom sig lämnade hon en samling låtar som nu ges ut som en dubbelskiva. Any Other Way består av råa, själfulla tolkningar av både originalmaterial och covers framförda med ett sådant säreget uttryck att man undrar hur skivan har kunnat passera under radarn så länge. Möjligen var det så att den transsexuella Jackie Shanes karriär blev lidande av en fördomsfull omvärld, något som dock inte hindrat hennes musik från att nå kultstatus i undergroundkretsar. Att hennes musik nu återutges efter nästan 50 år är verkligen på tiden.
Midori Takada – Through The Looking Glass (Album)
Midori Takadas Through The Looking Glass spelades in 1983 och ges nu ut på nytt via Palto Flats, Brooklyn-skivbolaget som låg bakom återutgivningen av ett annat japanskt mästerverk, Mariahs Utakata No Hibi, häromåret. Through The Looking Glass består av drömlika atmosfärbyggen av minimalistisk ambient. Marimba, fågelsång och fältinspelningar smälts samman med harmonium och vibrafon. Steve Reich, Philip Glass och Terry Riley är alla givna referenspunkter, Julius Eastman likaså. Garanterat årets mest rofyllda lyssning.
Tropical Drums of Deutschland (Samlingsskiva)
“Songs about the jungle or the rainforest made by people that know the rainforest only from television and books”. Så beskriver initiativtagaren Jan Schulte Tropical Drums of Deutschland. En samling inspelningar där tyska elektronikamusiker under 1980-talet försöker tonsätta tropiken utifrån sina minst sagt begränsade perspektiv. Amazonas möter Frankfurt. Regnskogsambient, elektronisk djungelpop, tropisk loungetechno – kalla det vad ni vill – någonstans i gränslandet mellan kulturell appropriering och ett intressant musikaliskt tankeexperiment.
Tumbleweed Records – Sing It High, Sing It Low (Samlingsskiva)
Sing It High, Sing It Low är en samling med musik som gavs ut på countryskivbolaget Tumbleweed Records mellan 1971 och 1973. Colorado-bolaget satsade stort på både unga singer-songwriters och etablerade namn från närområdet som man tyckte förtjänade en större publik. Under två års tid hann man ge ut en liten men lysande samling skivor med psych-folk och americana innan droger, festande och en allmänt oaktsam inställning till pengar gjorde att bolaget gick under. Skivorna förpassades snabbt ut i periferin, men tack vare den här återutgivningen får musiken nu en ny chans i rampljuset.
Visions of Darkness in Iranian Contemporary Music (Samlingsskiva)
Går det ens att läsa den här titeln utan att bli sugen på att lyssna? En samling med den allra mörkaste tänkbara drone-, noise- och ambientmusiken från Iran. Precis så bra som det låter.
Hiroshi Yoshimura – Music For Nine Postcards (Album)
Japanske ambientpionjären Hiroshi Yoshimura är trots sin status i hemlandet relativt okänd utanför landets gränser. Den minimalistiska keyboardmusiken på Music For Nine Postcards spelades in 1982. Musiken var ursprungligen tänkt att spelas inuti Hara Museum of Contemporary Art i Tokyo och är därför designad utifrån att passa museets arkitektur. Influerad av Brian Enos ambientmusik från 70-talet och Erik Saties pianostycken skapade Yoshimura musik vars intention var att skapa dialog mellan ljud och fysiska miljöer. Även placerad utanför sin tänkta kontext är musiken hypnotiserande.
