Internationell hiphop 2017 – månad för månad

Joey Bada$$ Foto: Elin Bryngelson Lidestedt / Rockfoto

Joey Bada$$ Foto: Elin Bryngelson Lidestedt / Rockfoto

Årssammanställningarna fortsätter. HYMNs Christoffer Jonsson hoppar en topplista och går istället genom det internationella hiphopåret månadsvis.

JANUARI

Året började i min mening något torrt på hiphopfronten. Jag skulle vilja påstå att januari var årets sämsta månad när det kommer till hiphop (förutom juli såklart – vilket skämt) – men jag hade garanterat tyckt annorlunda om Run The Jewels inte hade släppt RTJ3 i slutet av december 2016, utan istället hållit sig till januari 2017 som det var tänkt.

Januari var månaden då Migos släppte Culture. En rätt så hyllad skiva; jag vet dock inte riktigt varför. Under det gångna året har jag gett den ett flertal chanser men blir lika uttråkad varje gång.

Det fanns ändå ljusglimtar under de mörka januarikvällarna. Två stycken rättare sagt. En av dem är Matt Martians The Drum Chord Theory. En skiva jag upptäckte i efterhand och som kanske hamnat under radarn för många. I och för sig är det väl inte direkt hiphop utan mer åt nesoul-hållet, men med en aura av hiphop, och med tanke på de tröttsamma släppen under januari är den värd att nämnas.

Bästa januarialbumet får ändå bli Dope Knifes NineteenEightyFour som är det första via Strange Famous. En otroligt bra skiva som ger en smutsig undergroundkänsla samtidigt som den känns väl genomarbetad. Plus att en platta som börjar med “now this is the story all about how” glittrar lite extra för mig.

FEBRUARI

Avsaknaden på bra plattor i januari jämnades tack och lov ut i februari, då det kom en drös med bra hiphop, men även soul. Både Thundercat och Sampha släpptes då och även om det inte är hiphop så är det ändå två nämnvärda album, och som precis som Matt Martian smälter de in i hiphopvärlden.

En besvikelse denna månad var dock Lupe Fiasco. Jag såg fram emot denna platta, speciellt med tanke på hur fet Tetsuo & Youth var – men ack, jag kände medan jag lyssnade hur den bara sjönk mer och mer för varje låt. Däremot tänker jag inte sjunka lika lågt genom att dra någon fiasko-ordvits (även om det hade varit lägligt här), utan jag låter den bara falla i glömska och fokusera på de två riktigt bra släppen från februari:

Oddisees The Iceberg framhäver den där sköna känslan som bara Mello Music Group-producerade skivor kan ha. En mysig soul/funk-influerad hiphop, men även en skiva som är väldigt samhällskritisk där många obekväma ämnen hamnar i fokus.

Den andra skivan som jag vill lyfta fram är Jonwaynes Rap Album 2. På denna platta har Jonwayne verkligen blottat sin själ och han använder sitt textförfattande som dagbok eller någon sorts offentlig terapi som vi alla kan ta del av. Det bästa släppet denna månad.

MARS

Detta var i min mening en mycket bra månad. Eller ja, det var en månad med plattor som var bättre än mediokra i alla fall. Jag måste dock vara ärlig och medge att jag ännu inte lyssnat på Drakes More Life eftersom det kom så många skivor i mars; Lil DebbieOG In My System, Asher Roth, Nottz Raw och Travis Barker samarbete som resulterade i den grymma skivan Rawther samt RaekwonThe Wild.

Men även den gamla räven Murs släppte albumet Captain California. Kanske inte oväntat att skivan handlar om Cali då det mer blivit en regel än undantag när det kommer till Murs – att han skriver om sin hemstat. Albumet innehåller även en av mina mest spelade låtar i år: Murs och Curtiss Kings låt “Lemon Juice” vilket är en sorts manlig version av “The Boy Is Mine”.

Men en skiva som når hundratals meter över alla andra denna månad är Freddie Gibbs You Only Live 2wice. Åtta klockrena låtar som har snurrat oräkneliga varv på vinylspelaren hemma hos mig under året (humble brag) och jag är fortfarande inte less. Inte bara bästa skivan i mars utan en av de bästa hiphop-plattorna 2017.

APRIL

Nej, Kendrick Lamars DAMN. var inte det bästa släppet denna månad. Personligen var jag inte speciellt impad av albumet, vare sig man spelar den framåt eller bakåt (det är inte genialiskt, det var en rolig grej – skärp er!) Den har några bra bangers men annars: meh…

Hur som haver, det släpptes andra plattor som vi inte får glömma. Talib Kweli & Styles P.The Seven som fått alldeles för lite uppmärksamhet, likaså CZARFACEFirst Weapon Drawn, som fungerar som ett serietidningssoundtrack där lyssnaren bläddrar med i tidningen om en wrestlingsbrottare som transporteras till en annan värld i en sorts “när du hör det här ljudet är det dags att vända blad”-grej.

Även Lady Leshurrs EP Mode är riktigt bra och bör få en shout out här. Besvikelsen denna månad var nog ändå WaleSHINE. Vad hände Wale? Du kan bättre! Varför kommer ett så trist album när Album About Nothing var så bra?

Som tur är har vi månadens guldklimp i form av Joey Bada$$ALL-AMERIKKAN BADA$$ som har svetsat in textraden “The land of the free is full of free loaders/Leave us dead in the streets to be their organ doners” i min hjärna. En av årets kanske viktigaste skivor där Joey tar sig rätten att visa upp världen ur ett annat perspektiv som kantas av orättvisor, rasism och polisvåld inför en blind folkmassa. Underbart album.

MAJ

Denna månad verkar precis som i filmvärlden vara en månad då man undviker att ha release. Maj var rent utsagt skittråkig. Det var i stort sett bara tre album som jag fastnade för och som är värda att nämna och det är Ho99o9United States of Horror (som snuddar in på punk/hardcore), Snoop DoggNeva Left (det bästa han släppt på länge) och Brother AliAll The Beauty In This Whole Life som också tar förstaplatsen denna månad. Vacker, tänkvärd och allmänt feelgood skiva.

JUNI

Jag måste börja med att nämna junis mesta frustrationsplatta, Big Bois Boomiverse som innehåller låten ”Kill Jill”. En av årets bästa hiphop-låtar som är omgiven av hästskit i form av 11 andra spår. Hur kan… nej, jag orkar inte ens bli arg längre.

Vi fokuserar på det positiva. Kool G RapReturn of the Don och Jay Z 4:44 var helt okej, men de överskuggas så klart av en av de bästa skivorna i år – Iggy Azelias Digital Distortion. Haha, jag skämtar såklart. Gosh! Utan tvekan är det Vince StaplesBig Fish Theory. Jag behöver inte ens förklara för er varför. Ni vet.

Tyler, The Creator Foto Viktor Wallström Rockfoto

Tyler, The Creator Foto Viktor Wallström Rockfoto

JULI

Det är inte svårt att räkna ut att Tyler, The Creator plockar hem juliplatsen, men jag bör även nämna The DoppelgangazDopp Hopp som var en helt okej platta. Annars var juli skit. Som jag nämnde tidigare var det årets tråkigaste månad.

AUGUSTI

Ännu en trist månad. Sean Price (R.I.P) släppte Imperius Rex men den faller liksom i glömska. Den fastnar inte och anledningen varför den ens nämns här är för att jag dubbelkollade vilka skivor som släpptes i augusti. Tråkigt att det blir så eftersom det ändå är en rätt bra plata, men den sticker inte ut helt enkelt.

Bästa släppet i augusti var Action Bronsons Blue Chip 7000. En efterlängtad skiva, men som inte riktigt lyckades nå ända hem till denna skribent. Förmodligen är det för att Bronsons gimmick börjar bli smått uttjatad. Den här “laga mat/jag är överviktig/jag får tjejer fastän jag är överviktig”-grejen har tappat stinget. Blue Chip 7000 är visserligen bra, men den får mig inte att se fram emot nästkommande album.

SEPTEMBER

Tre skivor är nämnvärda denna månad: RittzLast Call (månadens överraskning) innehåller sjukt bra textförfattande och han är en jävel på att rappa. Smatterband deluxe och en platta värd att spana in.

Sedan har vi det instrumentala albumet Funural Baloons av producenten Blockhead som enligt mig följer temat för hiphopåret 2017:  DIY. Skapa dina egna beats, gör skiten själv så får du ut exakt vad du vill få ut.

Och den tredje plattan (som också är lite DIY) är ännu en Mello Music-skiva: Open Mike Eagle Brick Body Kids Still Day Dream. Poesi med genomtänkta beats, behöver jag säga mer? Nej, men det tänker jag göra: Open Mike Eagle har en tendens att krypa in i ens direkta närvaro med oförglömliga textrader där lyssnaren snart börjar analysera texterna och får en annan inblick i låtarna.

OKTOBER

Månaden som på något sätt smög in ett gäng skivor som jag inte upptäckte förrän ett tag.

Två plattor som inte riktigt är hiphop men som bör nämnas är dels dvsnMorning After, som vuxit sig starkare för varje vecka sedan releasen. Samt Kelelas Take Me Apart som inte bara är en av årets bästa plattor, utan även en skiva med extremt bra slow beats som skulle kunna bli en potentiell fet hiphopremixplatta.

De smygande plattor jag nämnde var Wu-Tang ClanWu-Tang: The Saga Continues, Blu & ExileThe Beginning: Before The Heavens, IDKIWASVERYBAD och den extremt feta skivan Gems From The Equinox av Meyhem Lauren & DJ Muggs. En platta där det inte hymlas med det klassiska soundet utan istället slits vi med i de där grusigt skitiga beaten som för oss tillbaka till 90-talets New York i en härlig nostalgisk homage, och där Action Bronson dyker upp på ett flertal låtar som faktiskt är bättre än Blue Chip 7000.

Men bäst i oktober var en skiva som för mig är den absolut bästa hiphopplattan i år – L’Oranges The Ordinary Man. Har du läst min recension av denna platta antar jag att detta inte var någon överraskning. Har du inte läst den än så är det väl på tiden att du gör det?

NOVEMBER

Det var i stort sett bara en skiva som jag verkligen fastnade för denna månad, Jaden Smiths SYRE. Ett storyalbum som verkligen lyckas visa utvecklingen både musikaliskt och textmässigt för Bel Air-ättlingen. Om sanningen ska fram var detta först lite av en “guilty pleasure “ men som nu vuxit till sig. Topp-platsen i november!

DECEMBER

Ska det bli Eminem eller inte? Det är frågan.

Om vi först tittar på vilka andra skivor som kom i december så hittar vi bland annat N*E*R*D*No_One Ever Really Dies, som bäst beskrivs som ett skämt. Denna skiva är gräslig och känns mer som ett försök till att placera så många låtar som möjligt på topplistorna på valfri radiostation än ett kreativt arbete där det finns någon gnutta stolthet kvar.

Sedan har vi Scarface och G-Easy som inte heller levererade några riktigt spännande skivor, utan mer något som kommer hittas om 17 år då någon yngling kör en “remember this” tillsammans med Lil Pumps försök till musik: ”Gucci Gang”.

Den platta som står för någon slags utmaning är Statik Selektah8. Får absolut inte missas!

Dock landar ändå mitt val av decembers bästa hiphopskiva på Eminems Revival. Jag har märkt att det är en platta som folk älskar att hata och oftast är anledningen till varför den är hatad denna: den är bra! Svårare än så är det inte. Det är en riktigt gjuten skiva textmässigt, men det är ingen party/banger-låt med på albumet. Inte för att det behövs, men traditionellt sett brukar det alltid finns någon sorts partylåt.

Revival är på så sätt en svår skiva, textmässigt är den oerhört skarp och finslipad och väldigt kritisk rent politiskt – men då och då lindas den in i en politisk ambivalens för att kunna få radiotid. Mixen på skivan känns fattig, men det skapar samtidigt någon slags äkthet för lyssnaren. Många gånger känns det som ett improviserat cypher.

Allt som allt har 2017 varit ett svajigt år i hiphopvärlden, men jag tycker det kan sammanfattas som ett år då produktionen lyser starkast. En rappare blir bara så bra som sin DJ och 2017 var ett år av DIY och feta proddar.

Statik Selektah sammanfattar på så sätt år 2017 på ett värdigt sätt – genom att knyta ihop säcken där låtskrivare, producenter, rappare och DJ:s möts i en salig blandning av old och new school hiphop.