Tanika Charles
HYMNs Ola Elleström sammanfattar funk- och soulåret 2017. Dessutom bjuds det på tillhörande spellista.
När man läser årslistor på de stora musikmedierna är det vanligen några genrer som helt lyser med sin frånvaro. Det verkar som många tror att funken dog med Prince och att soul med storslagna blåsarrangemang var något som återföddes (och därmed återigen dog 2017) med Charles Bradley. Inget kan vara mer fel. Det släpps hur mycket godis som helst inom dessa genrer, men de medier som har stort genomslag i Sverige (Pitchfork och liknande) är vanligen inte särskilt intresserade. Det krävs andra sökvägar.
Jag ska nu försöka lyfta fram några som gjorde väldigt bra ifrån sig 2017. Mest handlar det om soul och funk, men jag har valt att även ta med några som spelar ganska traditionell latinamerikansk musik. Dels för att den musiken är ganska funkig av sin natur men också för att vi inte har något annat forum att lyfta fram dessa.
Angående begreppet soul så lämnar jag mer eller mindre mainstream-rnb därhän. Denna har redan fått tillräckligt mycket uppmärksamhet på andra håll och dels tycker jag man bör hålla isär den traditionella soulen och genomproducerad och till viss del fabriksproducerad rnb. Därmed inte sagt att jag tycker illa om hitliste-rnb, tvärtom, men jag betraktar det som en annan genre även om det förekommer överlapp. Och Kelela, The Weeknd och andra har det redan skrivits om på alla tänkbara håll.
Här kommer en personlig funk/soul/latin-betraktelse från 2017. Spellista med alla som nämns i texten finns längst ner.
Ondatrópica. Foto: Maria Elisa Duque
De stora namnen
En av Prince mest legendariska bandmedlemmar, percussion-spelaren och vokalisten Sheila E, gjorde comeback på skiva i år. Skivan bygger mest på covers av de största funklegendarerna (Prince, George Clinton, James Brown, Stevie Wonder, Sly Stone, Curtis Mayfield etc.), men versionerna är inte raka och det har mixats in en del tal och annat som gör att Iconic: Message 4 America har en klart politisk framtoning. Det är tveklöst bra lyssning. I spellistan finns ”Funky National Anthem: Message 2 America” som mycket riktigt är den amerikanska nationalsången mixad med James Browns ”Doing It To Death” och tal från Obama och Martin Luther King.
Sharon Jones dog förra året men det dök ändå upp ett postumt album, Soul Of A Woman, som höll sedvanlig Dap Kings-klass. Bootsy Collins släppte sitt första album på sex år, World Wide Funk, fullt med prominenta gäster, och med stundtals lyckat resultat. Och Mavis Staples visade att 78 år inte är någon ålder med utmärkta If All I Was Was Black.
Årets debutant
Tanika Charles från Toronto släppte Soul Run i hemlandet redan 2016 men den fick inte Europadistribution förrän i år då Record Kicks gav ut den så vi räknar den som ett 2017-släpp här. Efter två brutalbra singlar – titelspåret och ”Endless Chain” – var förväntningarna höga men hon både infriade och överträffade dem. Nomineringen till Juno Awards var mer än välförtjänt.
Årets soulballad
Jo Harman – ”Lend Me Your Love”. Full med hjärta och smärta och en stark, ärlig och inlevelsefull röst. Budskapet känns i varenda nerv. Jag älskar också att låten dras ut och verkligen ges tid att växa – den är över 7 minuter och hålls vid liv in i mål. Denna brittiskas album People We Become är överhuvudtaget en utmärkt platta som blandar ingredienser från hela soulhistorien. Men den är som bäst när den är lågmäld. Och “Lend Me Your Love” är out of this world.
Colemine Records
Colemine är ett kvalitetsbolag från Ohio som släpper soulskivor för att de älskar soul och inte för att bli miljonärer. Kvalitet framför kvantitet. Bland årets utgivningar hittar vi suveräna grejer från Ikebe Shakedown (från Brooklyn), Leroi Conroy, Durand Jones & The Indications, Benjamin Pirani, Seattle-bandet The Dip och inte minst från Orgone, ett snart legendariskt backing band (alltså kompband till mer kända artister) från Los Angeles som i år släppte en grym funkcover på ”I Sold My Heart To The Junkman”, en urgammal låt som självaste Bruce Springsteen spelade live någon gång i början av sin karriär (1974).
Latinamerika
Som sagt, kanske inte funk i dess vanliga bemärkelse, men de nämnda akternas användning av blås är väldigt närbesläktat den mer traditionella funkens. Jag har inte grävt jättedjupt bland årets släpp, delvis beroende på att jag blev helt bländad av Ondatrópicas Baile Bucanero som kom i mars och knappt velat lyssna på annat. Debuten från 2012 innehåller fler direkta låtar, men Baile Bucanero känns mer sammanhållen och genomtänkt. Båda är dock måsten. Det medverkar 35 musiker på skivan, men gruppens kärna utgörs fortfarande av Quantic (från England, men han flyttade till Colombia 2008) och Mario Galeano. Och när man eventuellt tyckte att Ondatrópicas first lady Nidia Gongora sjöng för lite på Baile Bucanero så släppte Quantic och Nidia ett gemensamt album i slutet av året – Curao. En bedårande skapelse, mer vokalcentrerad än funkig, men väl värd er uppmärksamhet.
Från Colombia kommer också La Mambanegra, som både besökte Sverige (och Roskildefestivalen) samt släppte en bra skiva i år. Andra som bör nämnas, eftersom alla tre släppt riktiga bangers i år, är Ivo Meirelles och Dona Onete, båda från Brasilien. Och dessutom Grupo Magnetico (Kuba/Colombia). De låtar som finns med i spellistan av dessa tre artister är helt omistliga.
The Souljazz Orchestra, som kommer från Kanada, är ett band jag gillat i flera år. Deras influenser av såväl Latinamerika som Afrika blir allt tydligare för varje skiva. Under Burning Skies är ett av bandets bästa släpp hittills, nästan i klass med fantastiska Inner Fire (2014). De är för övrigt ett otroligt bra liveband.
New Orleans
New Orleans är alltid i funkens centrum, vilket visade sig igen när Denver-bandet Analog Son gjorde låten ”Big Easy” som en hyllning till staden. Analog Sons album Black Diamond, där låten finns med, håller för övrigt hög klass rakt igenom.
Minst lika hög klass håller några av stadens egna stoltheter. I år var det framför allt Trombone Shorty och Hot 8 Brass Band som visade framfötterna med album som stundtals är brutalt svängiga (smakprov i spellistan).
England
Eftersom jag lyssnar en del på funkgurun Craig Charles på BBC6 så konsumerar jag oproportionerligt mycket brittisk soul och funk. Men det gör inget, för det kommer väldigt mycket bra därifrån nu. Bland de som har ett ”modernt” tillvägagångssätt, det vill säga arbetar som producenter och använder samplingar, hittar vi till exempel The Allergies, vars låt ”Entitled to That” är en riktig käftsmäll, och Lack of Afro, som följde upp tidigare fullträffar med ännu mer bra, modern funk.
I den andra ändan hittar vi traditionalisterna. Instrumentalbandet Speedometer, som spelade ihop med amerikanska Martha High för några år sedan, släppte tidlösa Downtown Funk 74. Även Martha var för övrigt aktuell med nytt i år, Tribute to My Soul Sisters (en titel som återspeglas i låtarna), och är fortfarande en glimrande soulsångerska trots att hon passerat 70.
Andra bra brittiska funk- och soulsläpp i år är signerade Myles Sanko, Gizelle Smith, The Haggis Horns, Omar och inte minst Crowd Company. Sistnämnda bands ”Saw You Yesterday” är en riktig smash.
Här går inte heller att inte nämnda Shaila Prospere. Jag hörde i förbifarten hennes utsökta cover på Sister Sledges ”Thinking Of You” men lyssnade vidare och hittade ett helt underbart och genomarbetat soulalbum. Bra låtar, lysande sång, utsökt produktion. Lät som en världsstjärna, men ingen exponering. Shaila har 217 gillare på sin Facebooksida. Det borde vara åtminstone 1000 gånger fler.
I England hittar vi också Bombay Bicycle Club-frontmannen Jack Steadman, som bestämde sig för att starta ett soulprojekt under namnet Mr Jukes. Han har tagit in massor med framstående gäster, såsom Charles Bradley, De La Soul och Horace Andy. Ibland funkar det mer än väl, men albumet är klart ojämnt.
A World of Funk
Funk är ett universellt språk. Det görs bra funk på alla håll i världen. Danska D/troit är givna i en sån här genomgång, likaså australiensarna i Cookin’ On 3 Burners. Världsklass. Danskarnas “Soul Sound System” är en riktig stänkare. Songhoy Blues från Mali gick från ökenblues till ökenfunk på årets suveräna Résistance. Och Ibibio Sound Machine (Nigeria/England) släppte genomsvettiga dansfesten Uyai i mars. Långt från traditionell funk men funken är ändå en basal ingrediens. Basement Freaks från Grekland, som redan tidigare experimenterat med elektronisk funk gled ännu mer åt det elektroniska hållet med Freedom. Men visade samtidigt att funken är en genre i ständig utveckling.
Årets cover
Funk och soul brukar vara frikostiga med covers, men Sly5thave feat. Jimetta Rose – ”Let Me Ride” känns ganska given här. En cover på såväl ”Swing Low Sweet Chariot” som på ”Mothership Connection” som på ”Let Me Ride” samtidigt. Vilket gör att det låter helt eget. Blåset smyger sig på från ingenstans och är plötsligt helt omutligt. Magiskt arrangemang! Jimetta Rose känner vi igen från sin sånginsats på Quantics ”Creation (East L.A.)” för knappt två år sedan.
Årets återutgivning
Touch Of Class – Love Means Everything. Tidigare svårfunnen soulperfektion från 1981 (men flera låtar släpptes som singlar tidigare). Rakt igenom fantastisk. Titelspåret, ”I’m In Heaven”, ”I Just Can’t Say Goodbye”. Alla DJ-s borde dra öronen åt sig – här har ni en hel hög med floorfillers. SRI står bakom återutgivningen.
Deluxe-versionen av Prince Purple Rain, med extramaterial från The Vault, singelbaksidor och alternativversioner, hade annars varit det uppenbara valet men är en återutgivning av helt annan karaktär. En fantastisk gåva till fansen. Mycket av det tidigare outgivna materialet är enastående.
2018?
2017 var ett fint år för soul och funk även om det mesta hände utanför mediernas bevakning. För 2018 hoppas jag det är dags för Janelle Monáe att återvända. The Electric Lady släpptes i september 2013 och det är tveksamt om det överhuvudtaget gjorts ett bättre album sen dess, oavsett genre. Längtan efter uppföljaren börjar bli olidlig.
Spellista med alla som nämnts i texten samt flera andra (till exempel grymma låtar med Will Sessions/Amp Fiddler och The James Hunter Six) följer nedan:
