Årets bästa hårdrock 2017

Wode. Pressbild.

Wode. Pressbild.

Nej, inte heller 2017 blev något höjdarår för den hårda och tunga musiken, men året bjöd ändå på en hel del riktigt bra hårdrock. Min årslista innehåller såväl debutanter och veteraner som debuterande veteraner, vilket jag ser som ett friskhetstecken för genren i stort – tryggad återväxt och relevanta etablerade namn.

Med det sagt, är det faktiskt bli dags för ett riktigt jäkla överbra hårdrocksår och vad vore väl mer passande än att det infaller 2018 – exakt 30 år efter hårdrockshistoriens kanske mest ikoniska år?

Men det är ju 365 dagar kvar till den summeringen, så låt oss nu i stället dyka in i det bästa från 2017.

1. Wode – Servants of the Countercosmos

Jag tokhyllade den här i våras och Manchesterkvartettens andra platta har inte bleknat med tiden. Bandets black metal plockar från flera av hårdrockens mest framträdande band och samkör det med helt egna grepp, vilket i slutändan ger en rent magisk platta utan svagheter. Världsklass!

2. Aeternam – Ruins of Empires

Redan från första spåret är den här plattan löjligt bra – intensivt, progressivt och storslaget. Kanadensarna hanterar sina instrument perfekt och låtmaterialet är kanske hårdrockens mest varierande, dock utan att kännas det minsta splittrat. Progressiv death metal har aldrig varit bättre.

3. Asagraum – Potestas Magicum Diaboli

Där Wode rör sig över olika genrer och epoker, är Asagraum klassisk black metal ut i fingerspetsarna. Hanna van den Berg och Trish Kolsvart lyckas skapa en kompakt enhet som känns rakt igenom självklar och egen. Jag tror att det här är en platta vi i framtiden kommer att se som en black metal-klassiker.

4. Myrkur – Mareridt

Vilket år det har varit för danska Amalie Bruun! Framgångarna med Mareridt rullar fortfarande på och det är inte svårt att förstå varför. Plattan är extra allt och kryddad med nya inslag, vilket gör att man känner igen sig utan att det blir för bekant. Det Myrkur gör är unikt och fruktansvärt bra.

5. Tyranex – Death Roll

Flytten till Västerås verkar ha varit ett lyckodrag för Linnea Landstedt (även gitarrist i Ice Age). Hon tycks stortrivas med sina nya bandkollegor, för både sång och gitarr sitter bättre än tidigare. Med sin utmärkta thrash kryddad med speed, NWOBHM och black metal är Tyranex årets svenska band!

6. Yellow Eyes – Immersion Trench Reverie

Det blir nästan lite tjatigt att varje år hylla bröderna Sam och Will Skarstad, men vad annat göra när de skapar så förbenat bra musik och dessutom bara tycks bli bättre? Yellow Eyes fjärde platta är en förfining av bandets unika sound och tveklöst årets bästa amerikanska black metal-platta.

7. Primitive Man – Caustic

Det kom en del tappra försök från konkurrenterna, men ingen slog den här uppvisningen i nedstämd tyngd. Caustic är ibland så tung att man kippar efter andan – bly framstår fjäderlätt i jämförelse. Trots det har Primitive Man lyckats peta in både tempoväxlingar och melodier som ger nyans och briljans.

8. Devil Electric – Devil Electric

I en genre som har blivit så söndertjatad att till och med band som tidigare visade vägen nu är hur tråkiga som helst, dök plötsligt dessa australiensare upp. Sångerskan Pierina O’Briens utmärkta pipa och de rätt oväntade melodierna gör detta till det fräschaste som har dykt upp i doomrockträsket på många år.

9. Necrot – Blood Offerings

Ofta när nya band ger sig på en genres glansdagar blir det bara pannkaka. I Necrots fall blir det i stället en fullträff. Debutplattan låter hämtad från den amerikanska death metal-scenen runt 1990, men helt utan att köra fast i floskler eller hyllningar. Den här trion kan gå precis hur långt som helst.

10. Ice Age – Breaking the Ice

Det tog 30 år, men till slut kom legendariska Ice Ages debutplatta. Det är lika trevligt att höra de gamla klassikerna i uppdaterad version som det nyskriva materialet. Det är absolut inget snack om att det här bandet fyller en funktion även på 2010-talet. Nu hoppas jag på en uppföljare redan under 2018.

 


 

Warrel Dane. Foto: Patrick Häberli

Warrel Dane. Foto: Patrick Häberli

Warrel Dane gick ur tiden den 13 december, 56 år gammal. Han var inte tillräckligt känd för att hans bortgång skulle generera några större rubriker, men för många av oss var det årets tyngsta musikerdödsfall. Med banden Sanctuary och Nevermore gjorde Dane en rad klassiska plattor och hans röst var verkligen något alldeles extra. Warrel Dane befann sig vid sin död i Brasilien för att spela in sin andra soloplatta Shadow Work, när – enligt preliminära rapporter – hans hjärta gav upp efter många års kamp med diabetes och alkoholism.

Mark my grave, and call the winds of torment
Oh, remember me now, and feed the wind with your dreams
Feel my name, and feel my blood in your veins
Now the tide will turn, I will live on through you
Mark my name upon the flesh you create
No, don’t cry for me, my son, myself.