I Mat Cothrans värld existerar trauma, tristess och komedi vägg i vägg i samma fallfärdiga höghus. På så sätt är inte artistnamnet Coma Cinema helt omotiverat; Cothrans värld tycks stundtals betraktas genom ett drömskt hölje, eller snarare en skitig glasskiva. Allting står stilla. Människorna sitter fast i arbetslöshet, depression och missbruk.
Och när tillvaron så slutligen rör på sig, ja då är det likt en glaciär: långsamt men obönhörligt.
Så mycket av ett steg framåt är dock inte Loss Memory från Coma Cinemas tidigare verk, som ett par kliv på samma ställe. Produktionen är nästintill skelettlik, där grunden ligger i en sliten och naken trummaskin. Demokvaliten är definierande för hela Loss Memory. Instrumentationen vilar på samma lätt hummande gitarrer och billiga synthar. Stundtals låter de lika slitna som gatorna Cothran vandrar i hemstaden Asheville, North Carolina.
Enkelheten tjänar dock Cothrans när hans låtskrivande träffar rätt. Öppningsspåret ”Eventually” leds av en enkel melodi som funkar ända till slutet, och framhäver dessutom en av skivans finaste texter. Precis som många andra av skivans spår är det en hjärtskärande enkel uppgörelse med alltings förgänglighet.
Senare, såsom på titelspåret och ”Tether”, vilar albumet stundtals nästan mot samma enkla, pianodrivna låtskrivande som tidiga verk av John Lennon. Skillnaden är bara Cothrans totala brist på mindfullness, och medvetet skräpiga produktion.
Det går att uppskatta enkelheten, men skivans nakenhet faller på att Cothran ofta inte lyckas förmedla sin nedslagenhet i medryckande musik. Snarare känns plattans spår ofta som ett stadigt hummande. De pågår utan riktning eller välskrivna melodier, och känns mer som utkast till vad som ska komma att bli riktiga låtar.
Loss Memory försöker skildra depression och tristess, men lyckas inte göra det musikaliskt intressant. Texterna är istället skivans starkaste kort, med sina närgångna och nästintill uppgivna skildringar av en vardag i traumans skugga. Ingenting händer och ingenting blir gjort. Cothran vill bort, men vet inte var. Allting tycks återkomma till samma personer.
Hade han kunnat fånga detta med snyggare melodier eller mer intressant instrumentation och låtskrivande hade detta kunnat bli något träffande, någonting upprörande. Nu låter Loss Memory mest som ett stycke med demos och skisser. Stundtals bra skisser, men fortfarande bara skisser.
[Joy Void, 8 december]
