Hante. Foto: Niklas Gustavsson, Rockfoto
Det har blivit dags att summera vad du inte bör missa om du gillar retrofuturism och mörkerromantik. HYMNs Anton Lindskog guidar dig genom synth-, goth-, industri- och wave-året 2017.
Mina två favoritsläpp från 2017 är båda album som är musikaliskt spretiga men likväl enhetliga på samma gång. Först och främst Seemings fullkomligt fantastiska Sol (A Self-Banishment Ritual) – ett album som tar sitt avstamp i dramatisk new wave och gotisk pop men väver samman influenser som spänner från amerikansk 70-talsfunk till Japanoise som om det vore en självklarhet. Även isländska Legend imponerar stort på sin efterlängtade andra fullängdare Midnight Champion som för deras mörka electrorock i en tyngre, än mer storslagen riktning.
Brittiska Empathy Test fick ut sin efterlängtade fullängdsdebut och gjorde en Use Your Illusion då de släppte både Safe From Harm och Losing Touch på samma dag. Två album som bland annat samlar upp alla låtar som den unga London-akten har släppt på sina ep:s och singlar sedan 2014 och följaktligen rymmer flera av 2010-talets allra vackraste melankoliska synthpopballader. Och när det gäller brittisk synthpop så imponerade även Marnie (kanske mest känd som Ladytrons tidigare sångerska) med sin andra soloskiva Strange Words and Weird Wars.
På andra sidan Atlanten levererade The Crüxshadows sitt bästa album på 14 år. Även, någon generation yngre, Austinsonen Mr Kitty vet hur man kombinerar catchig synthpop med gotisk svärta på fullängdaren AI som är en snygg uppvisning i vad han själv kallar “self destructive synthpop”.
USA är också nuvarande hemvist för synthpop-pionjären (och industrirocköverlevaren) Gary Numan. Det är närmre bestämt i Los Angeles vi numera återfinner exilbritten vars postapokalyptiska (eller kanske “Trumpokalyptiska”) Savage (Songs From a Broken World) kom till som en reaktion på miljöpolitiken i det nya hemlandet. Musiken är fast förankrad i det Nine Inch Nails-land där Numan revitaliserade karriären i början av 90-talet. Ett riktigt styrkeprov från den svartklädde åldermannen som förärar oss med ett efterlängtat Sverige-besök i mars! Det är förresten hans dotter Persia som vi ser i videon till “My Name is Ruin”.
Österrike gav oss kvalitativ futurepop med mind.in.a.box. Tyskland, har som så ofta, dominerat på electroindustrial-fronten och årets album med trotjänarna X Marks the Pedwalk och [:SITD:] har streamats flitigt från mitt Spotify-konto då humöret har krävt det. Brittiska aggrotecharna i Grendel vände mot industrirock på årets mycket lyckade Age Of The Disposal Body. Och inom subgenren aggrotech gav belgiska pionjären Suicide Commando oss klart stabila Forest of the Impaled.
Det album med Tysklandsanknytning från 2017, som gjort störst intryck på mig är dock amerikanska Android Lusts Berlin. Ett lätt skruvat och mycket idérikt electroindustrial-album omisskännligt influerat av den tyska huvudstaden där Shikhee D’iordna, kvinnan bakom projektet, levde och samlade inspiration under några månader. Än mer imponerad blev jag av Black Lines Treason, Sedition And Subversive Activites. Duon består av IDM-artisten Cyrusrex och Douglas J Mccarthy (från Nitzer Ebb) och låter precis så intressant och framåtblickande som man hade kunnat hoppas på från ett samarbete mellan två ikoner ur olika generationer av alternativ elektronisk musik.
När det gäller gitarrdriven industrirock ligger däremot USA i täten. 3Teeth, ett av de band som varit med och revitaliserat det “klassiska Wax Trax-soundet” på senare år överträffade sig själv med andra fullängdaren shutdown.exe. Evighetsmaskinen KMFDM (industrirockens Rolling Stones) gjorde sitt bästa album på 14 år men blev likväl omsprungna av ynglingarna Uniform och Street Sects.
Svenska EBM-akterna Wulfband och Lucifer’s Aid har båda släppt sina andra album. Revolter och Human Rights är två starka album som blickar ogenerat åt två av bodyns största ikoner: Nitzer Ebb respektive Klinik. Rein, Sveriges allra starkast lysande elektroniska stjärna just nu, har däremot tagit ett markant steg bort från sin EBM-bakgrund på årets ep Freedoom mot hård modern dansmusik med politisk tyngd. Även hennes tyska generationskamrater i Schwefelgelb och Die Selektion samt Shanghaibaserade Tzusing har under året släppt intressanta album i gränslandet mellan EBM, electro och modern dansmusik.
Anonyma Priest stod för en av årets mest spännande debuter med sin svettiga men sofistikerade, 90-talsflirtande hybrid av EBM och synthpop på New Flesh. Det hemliga svenska bandet har fått en hel del uppmärksamhet och rykten skvallrar om att före detta medlemmar ur lika hemliga Ghost har varit involverade.
Synthpopdebutanterna Anna Öberg och Katjusja (som vi också känner som Katja Nielsen från riot grrrl-bandet Arre! Arre!) möts i känslan för starka melodier och intressanta texter där politik möter smart humor. Lizette Nordahl skapade, med sitt alter ego Lizette Lizette, Queerbody, vilket är namnet på både debutalbumet och hennes helt egna genre, som kanske bäst kan beskrivas som tung synthpop med modern produktion, starka melodier och queerperspektiv.
Att hitta kvalitativ synthpop går ju annars helt utmärkt även på andra sidan jordklotet. I år fick vi äntligen höra singaporeanska Cosmic Armchairs debutalbum. Och vänner av melodiös elektronisk pop av det lite sötare slaget bör absolut inte missa japanska Satellite Youngs helt underbart kitchiga 80-tals-pastich.
2010-talets coldwaverevival håller i sig! Transfigure, Selofan och Sixth June har alla gjort bra ifrån sig i år. Hetast (eller kanske snarare kallast….) bland de yngre akterna just nu är dock amerikanska Boy Harsher. Även fransyskan Hante. (som vi sedan tidigare känner som Hélène de Thoury från Phosphor och Minuit Machine) och australiensiska Buzz Kull har stått för snygga coldwave-releaser under året. De två sistnämnda såg vi på svensk mark i somras på mycket sympatiska contemporary wave-festivalen Kalabalik på Tyrolen. Hante. återvänder till Sverige redan i juni, då hon är bokad till Subkultfestivalen.
Ett gäng som hängt med lite längre är italienska duon The Frozen Autumn som själva myntat termen frozen wave. The Follow Traveller är ännu ett snyggt kallt och melankoliskt album från duon som tycks ha det tidiga talets wave i sina gener.
Gothen tillhör de unga i år. En övervägande majoritet av de depprockiga släpp som imponerat starkast under året kommer från akter som bildats under 2010-talet: Death of Lovers, Tempers , A Projection, Hemgraven. Från det äldre gardet gjorde 80-talsikonerna Clan of Xymox en bra uppryckning, efter en rad rätt ljumma släpp, på Days of Black och tyska darkwave-fenomenet Diary of Dreams gav oss mer än väl godkända Hell In Eden.
Bland all trummaskinsbaserad retro-wave vi hört i år var det dock Drab Majesty som imponerade allra starkast. Deras andra album The Demonstration är en orgie i snygga gitarrslingor och vemodigt stämningsbyggande med med ett kryptiskt esoteriskt tema och en ljudbild som för tankarna till skivbolagets 4AD:s 80-tal.
Ett annat gotiskt släpp som jag särskilt vill lyfta fram är Then Comes Silences Blood. Första skivan ut på deras nya hemvist – anrika tyska metal-institutionen Nuclear Blast – är deras mest fulländade hittills. Sångaren Alex Svensson avslöjade tidigare i år för HYMNs Felix Lindén, att skivan är starkt präglad av hans fars bortgång. Och Alex har onekligen vuxit som låtskrivare!
Lyssna på allt (och mycket mer) i vår stora playlist Goth och blandat 2017:
Inför 2018 ser vi fram emot nya släpp med bland andra The Soft Moon, TR/ST, Kirlian Camera och Whispered in the Shadow. Och självklart mot att återbesöka Subkultfestivalen som utlovar en ännu större satsning i sommar. Vi ses där och då!
