Nedräkningen fortsätter och spänningen stiger. Idag redovisar vi plats 30-11 på HYMNs lista över årets bästa album 2017.
30. Brutus – Burst
Extasen är total när debuterande belgarna Stefanie, Stijn och Peter tvärknockar en i elva raka ronder. De lyckas inte bara leverera dänga på dänga, utan även ett helt eget sound. Makalös, hittig post-rock – Brutus är helt enkelt världens bästa trio!
29. Thundercat – Drunk
Stephen Burner (Thundercat) har presenterat årets mest tidlösa album. Drunk är en skiva du alltid kommer kunna gå tillbaka till, samt en platta där du alltid kommer kunna hitta något nytt. Med gästartister som Kenny Loggins och Michael McDonald blandas experimentell jazzfusion med soulig R&B och resultatet är ett album som absolut inte får missas.
28. LIFE – Popular Music
LIFEs debutalbum Popular Music är ett smått perfekt punkalbum, byggt på hetsig energi, snygga riff och refränger som är perfekta att skrika med i. Det är sällan politisk vrede förpackas såhär snyggt.
27. Seeming – Sol (A Self-Banishment Ritual)
New York-bon Alex Reed har rötterna i goth och industri men har, i mörka elektroniska artpop-projektet Seeming, egentligen mer gemensamt med Kate Bush. Sol (A Self-Banishment Ritual) är en sinnesutvidgande resa, med start i storslagen synthpop, som bland annat hinner passera funk, noise, industri och sakrala tongångar. Ambitiöst, originellt och mycket fascinerande!
26. Ondatrópica – Baile Bucanero
När brittiska geniet Quantic under en resa i Sydamerika kom till Colombia blev han så förtjust i landet och dess musik att han blev kvar i åtta år. Tillsammans med Mario Galeano drog han ihop jättebandet Ondatrópica som sedan släppte sitt självbetitlade mästerverk 2012. Väntan har varit lång men i år återvände de med en uppföljare som saknar bangers liknande de som fanns på debuten men som fungerar ännu bättre som en helhet. Ondatrópica både bevarar och utvecklar musiken från Colombias Stillahavsregion på ett fullständigt bländande sätt. En milstolpe inom latinamerikansk musik.
25. Molly Burch – Please Be Mine
Please Be Mine var ett av de album vi sett fram emot under 2017 och det visade sig bli ett av Captured Tracks bästa släpp hittills. Vi fick också nöjet av att uppleva Burch live flera gånger i år och det visade sig stämma att inspelningarna är bland det närmaste man kan komma ett liveframträdandes värme och närhet. Vår generations Nico.
24. Liam Gallagher – As You Were
Hade listan hetat ”Årets comeback” skulle den yngre brodern Gallaghers As You Were vara solklar etta. Äntligen har tamburinens stamfader hittat sig själv, visserligen med lite hjälp från Hollywoods stora producenter, med aningen svald stolthet. Och tänk så skönt och opretentiöst det kan vara med klyschiga Beatles-referenser och klassiska rockmelodier. Välkommen tillbaka till listorna Liam!
23. Kendrick Lamar – Damn
Kendrick Lamar hör inte hemma i en enda genre, utan är mer än hiphop. Liksom Prince skapar han genrer snarare än verkar i dem. Kendrick släpper album som spränger gränser och ändrar reglerna för all musik. Vår tids största stjärna har här släppt ännu ett bevis på att tronen tillhör honom.
22. Jane Weaver – Modern Kosmology
Jane Weaver har varit i branschen längre än din mamma, men trots detta hamnade hon inte på vår radar förrän för tre år sedan, när hon släppte utmärkta The Silver Globe. I år klippte hon till igen och vi charmades fullständigt av hennes elegant luftiga elektropop och suveräna känsla för vinnande melodier.
21. Alvvays – Antisocialites
Monotont, kaxigt nonchalant och bräckligt och vackert på samma gång. Känslorna är många på Antisocialites. Pop, rock och dagispunk slåss om uppmärksamheten medan syntarna osynligt tittar förbi och smeker låtarna lena. Slutresultatet blir en oväntat harmonisk musikmosaik.
20. Algiers – The Underside of Power
Med en kokande kittel av gospel, punk, grime och Motown-soul levererar Algiers ordentligt på uppföljaren till hyllade debuten. Här med Adrian Utley från Portishead som producent och nyrekryterade trummisen Matt Tong från Bloc Party. Påverkad av såväl Brexit som alt-right-rörelsen uttrycker sångaren Franklin Fisher sin ilska och frustation över världens utveckling på ett sätt som visar att det fortfarande finns plats för skivor som stärks av politiska budskap.
19. L’Orange – The Ordinary Man
När det kommer till att sampla musik ligger L’Orange ljusår före alla andra och The Ordinary Man bevisar det, precis som tidigare plattor har gjort – om inte ännu starkare. Med hjälp av samplingar av allt från jazz, soul, gamla filmer och radioteater berättar L’Orange en spännande historia om övermod, hybris och svart magi. En berättelse som sliter med sig lyssnaren från början till slut och gör att det känns mer som en föreställning än ett album.
18. I.B Sundström – I den skinande gyttjan
Isak Sundström har med sin första soloskiva skapat ett sällsamt ambitiöst album som tycks existera utanför tid och rum. Ett album som både utspelar sig i och låter som en fantasivärld i upplösning. Det är makabert, vackert, intimt och storslaget. En imponerande sammansättning av texter och ljud som inte liknar något annat som gjorts i Sverige.
17. Skander – Hon
Skander har skapat ett album som fångar upp något otroligt vackert med förlorad kärlek. De ärliga och känslosamma textraderna får en att känna en storm av längtan efter något borttappat och det enda som tycks hjälpa är att klicka på repeat.
16. Mattias Alkberg – Åtminstone artificiell intelligens
Luleåsonen Mattias Alkberg fortsätter att betrakta det svenska samhället. På soloskivan Åtminstone artificiell intelligens är musiken traditionellt rockig, lite gubbig sådär, men samtidigt mer träffsäker än någonsin. Alkberg står när andra faller och 48-åringen kan bäst beskrivas som en levande legendar. Unik i sitt slag.
15. Margo Price – All American Made
All American Made är en syrlig men uppfriskande kommentar på det amerikanska samhällsklimatet. Materialet skrevs i kölvattnet av Trumps vinst, vilket Price frispråkigt kommenterar. Musikaliskt återfinns den honky som Margo Price visade upp på föregående album, men med framträdande influenser av allt från tex-mex i stil med Doug Sahm till pop. Bilden av dagens USA är knappast förskönande och när tonerna från slutrepliken ”All American Made” klingat ut är funderingarna många.
14. Vince Staples – Big Fish Theory
Det är stort att Vince Staples har lyckats med bedriften att släppa både Summertime ’06 och Big Fish Theory innan sin 25-årsdag. Två fantastiska skivor, helt olika i uttryck, som visar att Compton-rapparen har ett register utöver det vanliga. På senaste fullängdaren utforskar Staples minimalistisk klubbmusik och denna inramning passar honom perfekt.
13. Zola Jesus – Okovi
Det känns inte som en slump att introt ”Doma” är smått sakralt; Zola Jesus femte platta är en högmässa tillägnad psykisk ohälsa. Låtmaterialet är rent magiskt och tack vare den tidlösa produktionen kommer det att hålla för evigt. Ave Zola!
12. Slowdive – Slowdive
Tjugotvå år fick vi vänta på ny musik från de brittiska shoegazehjältarna i Slowdive och väntan visade sig vara värd varenda sekund. Det självbetitlade albumet är nämligen ett bevis på att gammal är äldst; bandet ligger på en helt annan nivå än de samtida band som trampar i samma terräng, men de gör också en betydligt starkare återkomst än de gamla kollegorna i exempelvis Ride. Sällan har två sångröster kompletterat varandra så väl som Rachel Goswells och Neil Halsteads.
11. Julien Baker – Turn Out The Lights
Det går inte att beskriva Memphisbördiga Julien Bakers röst och musik på annat sätt än att dra till med adjektiv som desperat, destruktiv och emotionell. Turn Out The Lights känns i varenda beståndsdel av kroppen, men det behövs musik för alla tillfällen i livet – även för dagar som spenderas i fosterställning. En fantastisk värvning av legendariska skivbolaget Matador.
Spellista med en låt från varje bidrag från vår EP-lista och vår albumlista. Fylls på efterhand.
