Wolf Parade: ”Hade känts märkligt att vara på vår hyllningsafton”

Foto: Victor Lundmark

Foto: Victor Lundmark

Kanadensiska Wolf Parade har återvänt efter ett långt uppehåll. HYMN mötte kvartetten i Stockholm för att prata om vilket arv de lämnade efter sig.

Det var från Londonscenen Scala som Wolf Parade förra sommaren mötte europeisk publik för första gången på ungefär sex år. Som delar av andra band hade de olika medlemmarna turnerat lite varstans. Spencer Krug bodde till och med i Helsingfors ett tag och gjorde musik med finska Siinai, men kring Wolf Parade-projektet var det tyst.

Under en konsert i Montreal tolkade kollegorna i megaorkestern Arcade Fire låten ”I’ll Believe in Anything” från den kanadensiska kvartettens debutalbum. Gesten hade kanske kunnat placera Wolf Parade bland de mer obskyra guldkornen i rockhistorien, inte minst med tanke på att Arcade Fire under samma turné gjorde covers på såväl Nirvana som The Ramones.

När band tar uppehåll blir det lite som när en person försvinner och människor i dennes omgivning inte vet om han är död eller om han kommer att återvända. Om han inte är död får han möjlighet att ta reda på vad folk verkligen tycker om honom. Hade ni sådana ögonblick, under uppehållet, då ni insåg vad Wolf Parade betydde för människor?

– Det var ett intressant sätt att se på saken. Jag upplevde det en del när jag väl hade lämnat Montreal, en stad med ett ganska slutet sällskap av artister som mer eller mindre känner varandra. Jag flyttade till Los Angeles och när jag började träffa människor där märkte jag att det fanns massor av Wolf Parade-fans på rätt otippade ställen. Jag hade inte riktigt uppfattat hur populärt bandet var innan jag lämnade den där konstiga bubblan i Montreal. När jag flyttade till San José i Kalifornien mötte jag många yngre som hade inspirerats av bandet när de gick på high school. Det var ganska häftigt, säger Dan Boeckner.

 ”Jag hade inte riktigt uppfattat hur populärt bandet var innan jag lämnade den där konstiga bubblan i Montreal”

Boeckner, frontman tillsammans med Spencer Krug, hade under Wolf Parade-pausen fullt upp med band som Handsome Furs, Operators och Divine Fits. Den sistnämnda gruppen delade han med Britt Daniel från indierockrävarna Spoon.

Trummisen Arlen Thompson nämner en hyllningsafton som arrangerades till Wolf Parades ära. Andra artister framförde bandets låtar.

Vad kände ni inför det?

– Jag fick faktiskt reda på det först i efterhand. Jag vet inte, det var ganska smickrande, säger Thompson.

– Kul och smickrande på samma gång, tillägger Spencer Krug.

Dante DeCaro flikar in:

– Jag tror att vi känner vissa av dem.

– De som var med och spelade på hyllningsaftonen? Javisst. Jag tror det hade känts märkligt att vara där och titta. Det hade jag nog inte velat göra, svarar Arlen Thompson varpå Dan Boeckner konstaterar:

– Inte jag heller.

Det är turnéns sista kväll och alla fyra bandmedlemmar trängs i en soffa på Debaser. Uppehållet är över. Under frånvaron firade debutskivan Apologies to the Queen Mary tio år. Ungefär samtidigt som jubileet slog Calgary-bandet Viet Cong, numera Preoccupations, igenom. Dan Boeckner introducerade Preoccupations på kanadensiska Polaris Music Prize där de var nominerade tillsammans med artister som Drake och Buffy Sainte-Marie.

Boeckners presentation skulle kunna ses som någon sorts cirkelslutning då Preoccupations kanske är det band som tydligast förde vidare arvet efter Wolf Parade innan Wolf Parade själva bestämde sig för att göra det.

– Jag är kompis med dem. Första gången jag hörde Viet Cong-skivan blev jag omedelbart förtjust i att den innehöll en massa saker jag gillar. Det finns en intensitet som jag även tycker att man kan hitta hos Wolf Parade, säger Dan.

Ni är ju det faktiska Wolf Parade; kan ni uppfatta Wolf Parade-dragen i låtar som ”Continental Shelf” och ”Silhouettes”?

– Jag gillade verkligen albumet från början och tyckte att det var jättebra, men för mig har de aldrig låtit som vi gör. Någon har sagt att sångarens röst liknar min röst lite grann, med det har inte slagit mig, säger Spencer Krug.

– Om jag hörde ett band som lät som vi gör skulle jag bara anta att de hade hamnat där på samma sätt som vi gjorde. Inte för att de hade lyssnat på oss, säger Dante DeCaro.

Hur skulle ni beskriva det sättet?

– En rad av influenser, där vi ville få de olika delarna att passa ihop. Våra respektive musiksmaker skiljer sig åt ganska mycket. Jag tror det är en orsak till att Wolf Parade låter som det gör, resonerar Dan.

– Alla gillar dock Preoccupations, så vi kanske är äkta narcissister, skämtar Spencer.

I oktober gav Wolf Parade ut comeback-albumet Cry Cry Cry. Återkomsten har genomförts stegvis, först via en EP som Dan Boeckner menar var nödvändig för att lista ut hur man skulle skriva låtar till det han kallar ”Wolf Parade 2.0” Sedan genom samarbete med producenten John Goodmanson som verkar ha gjort rejäla avtryck på bandet, bland annat genom att knappt märkas alls.

– Vi visste att vi ville ha någon med idéer, men som också skulle ge oss utrymme till att vara kreativa. Om man räknar även utanför Wolf Parade har vi fyra i bandet kanske gett ut 17 skivor under det senaste decenniet. Vi ville jobba med någon som visste att vi hade koll på vad vi sysslade med, men att vi också var öppna för hans eller hennes förslag, oavsett vem det skulle bli. Det blev John, säger Dan varpå Spencer tar vid:

”Jag ville nästan plocka bort ”Who Are Ya” och vi spelar inte den live”

– John sa inte så mycket. Han är inte den sortens människa som älskar att höra sin egen röst. Han lyssnade på våra samtal i inspelningsstudion, då och då flikade han in något genom att säga några få ord i våra hörlurar. Det fick hans förslag att väga tyngre eftersom de portionerades ut så sparsamt. När han sa att vi var på väg åt rätt – eller fel – håll var det lätt att lita på honom.

– Jag märkte honom knappt under de första tre dagarna, säger Dan.

– ”Jag gillar den kortare versionen” Sedan var han försvunnen i en timme igen. Han hade rätt varje gång, konstaterar Dante.

– Det fungerade verkligen för oss, befäster Dan.

Vilken låt på Cry Cry Cry låg längst utanför er bekvämlighetszon under arbetet med att hitta fram till ”Wolf Parade 2.0”?

– Jag ville nästan plocka bort ”Who Are Ya” och vi spelar inte den live. För mig sticker den ut, säger Spencer Krug.

Jag håller med. Det är en bra låt, men det händer något märkligt med albumet när den dyker upp. Var ni oense om den?

– Vi var nog oense om huruvida den skulle vara med på albumet eller inte, svarar Dan Boeckner.

Det fanns annat material som var med och konkurrerade:

– ”Romance” är en låt som jag är rätt stolt över då den sångmässigt inte riktigt liknar något annat jag gjort i det här bandet. Det var nästan något humoristisk över den, men den passade helt enkelt inte in på skivan. Förhoppningsvis kommer vi ge ut den vid ett senare tillfälle, säger Dan.

– Det tror jag att vi kommer göra. Det finns några B-sidor, ett par låtar där jag sjunger också, som inte tog sig hela vägen till albumet, säger Spencer.

– Det här är grejer som vi har fastnat lite för, vilket gjorde arbetet med låtordningen tufft, fortsätter Dan.

– Ja, det lades inte åt sidan för att det håller låg nivå jämfört med materialet på skivan. Det gör det inte, tillägger Spencer.

Dan, på vilket sätt är låten du nämnde annorlunda sångmässigt?

– Väldigt mycket falsett. Den har också andra melodier än vad jag vanligtvis strävat efter.

Det återstår fortfarande timmar innan bandet ska gå upp på scenen och spela ”King of Piss and Paper” och ”Lazaus Online”. När intervjun är över går jag ut i rockklubben som blygsamt börjar fyllas. Jag sätter mig ner, tjuvlyssnar på en kille som recenserar en öl med orden: ”Den var nice, men den var inte supernice”

Jag har tyckt om Wolf Parade så oerhört länge. Senast de spelade i Stockholm var jag 18 år och om minnet inte sviker hade jag, månader i förväg, den utskrivna konsertbiljetten väl synlig i en plastficka på en hylla i pojkrummet. Det är en beundran som lagt mentala krokben för det journalistiska samtalet. Ingen frågeställning har känts tillräckligt vass. Ett möte som varit svårt att ta in. Efteråt har jag ändå en underlig men behaglig förnimmelse av små, varma vibrationer som reser genom bröstet.

Kanske är det här jag borde vänt mig till killen strax intill, lagt en hand på hans axel och sagt med min allra vänligaste stämma:

– Vet du, din öl kanske inte är supernice, men ska jag berätta vad som är det? Att Wolf Parade är tillbaka – och att jag känner dem nu.