Ljuva årslistetider! Idag presenterar vi första delen av vår lista över årets 60 bästa album 2017. 27 HYMN-skribenters personliga årslistor har räknats samman. Under fyra dagar presenterar vi resultatet. Här är plats 60-31. Spellista finns lämgst ner.
60. Miranda Lee Richards – Existential Beast
Miranda Lee Richards fick ont i halsen och tvingades ställa in de tre spelningar hon skulle gjort i Sverige i början av hösten. Hade det inte hänt skulle Existential Beast förmodligen blivit denna hyperbegåvade singer/songwriters (från San Francisco men nu boende i Los Angeles) genombrott i Sverige. Här visar hon upp en fullpackad verktygslåda som låtskriverska. Hon svänger mellan folk och psych, mellan upptempo och ballader och drar sig inte för att avsluta med ett ordrikt 12-minutersepos utan att det låter splittrat. Miranda behärskar allt. Melodikänsla från himlen.
59. Erik De Vahl – Hold Your Breath
Malmöbaserade Erik De Vahl släppte först albumet Hold Your Breath spår för spår i självbiografiska podcastavsnitt. Slutprodukten blev som den ljuvaste av drömmar. Det är minimalistiskt, eget, genrelöst och intimt. Men framför allt så är det så vackert att man tappar andan. Att den här skivan inte fått mer uppmärksamhet under året är ett mysterium.
58. Sampha – Process
Process är ett både hänförande och feberdrömskt album. Samphas studiodebut behandlar teman som död, sorg och sjukdom i både bokstavliga och bildliga termer. Pianoballader samsas med experimentella arrangemang och texter som nuddar vid allt det som oroar, skrämmer och sårar. En väldigt stark debut.
57. Action Bronson – Blue Chips 7000
Den rappande kocken från Queens, NY visar sig från sin bästa sida. Mr Arslani besitter en röst som påminner oss om de mest talangfulla rapparna från de omtalade guldåren på nittiotalet. Skivan kan få varje Knicks-fan att plötsligt börja drömma om NBA-statyetter och signaturskor. Tillsammans med lekfulla beats och kreativa samplingar så är Blue Chips 7000 en av årets bästa skivor inom genren. På albumet får Action oss i vanlig ordning att tappa hakan av hans lekfulla rim och med berättelser som är riktigt snyggt paketerade i en ibland mycket komisk komplott.
56. Ryan Adams – Prisoner
Årets stora skilsmässoplatta. Om hur kärleken fängslar även när den slocknat. Ryan Adams förpackar den emotionella berg-och dalbanan, liksom som han gjorde med debuten Heartbreaker, helt briljant. Varenda ord och riff griper tag i själen.
55. Agent blå – Agent blå
Agent blå slog igenom stort redan med sitt första singelsläpp ”Strand” 2015. Sedan dess har de hunnit släppa fyra singlar till och ingen av dem har gjort oss besvikna. Samma sak gäller bandets debutskiva som dessutom släpptes i flera olika länder på en gång (och det välförtjänt). Med attityd och självkänsla levererar Göteborgskidsen sin ångestdoftande hybrid av dreampop, postpunk och shoegaze som lämnar en bitterljuv eftersmak som är svår att värja sig emot.
54. Lorentz – Lycka till
Lycka till är det självklara soundtracket till livet som ung vuxen. Det är drömskt, nostalgiskt och lyxigt men också bombastiskt med en hårfin balans mellan hybris och osäkerhet.
53. Temples – Volcano
Med en perfekt dos flum, tuggummiklibbiga melodier och en ren, omaskerad kärlek till gammelpop slog Temples till likt få andra band i år. Fortfarande vintage men denna gång lite hippare. Lekfullhet, eldigt groove och färgexplosioner bubblade i samma vulkan och upp sköts en riktig urladdning av popbriljans som dränkte oss med den glädje.
52. Mura Masa – Mura Masa
Efter att ha förgyllt den elektroniska scenen med sina unika sound och originella samples kom äntligen den självbetitlade debuten – och den gjorde ingen besviken. Det ultimata soundtracket som fick sommaren 2017 att bli lite härligare och varmare.
51. Jay Som – Everybody Works
Drömsk gitarrpop kan låta enkelt och upprepande. Men 22-åriga Melina Dutertes riktiga debut är istället som en best of-skiva från en lång karriär. Här bjuds vi på sällan skådad dynamik som likt en serie post-it-lappar med bevingade citat ständigt engagerar och överraskar. Låtar som ”One More Time”, ”Please” och ”The Bus Song” ger löfte om en lång och spännande karriär som knappast kunde startat bättre.
50. Binker and Moses – Journey to the Mountain of Forever
Ett konceptalbum som flirtar med Den oändliga historien och J.R.R. Tolkien. kan låta pretentiöst. Binker Golding och Moses Boyd är jazzduon som är lika influerade av Led Zeppelin och hiphop som av John Coltrane. På pappret kan det låta spretigt. Trots det känns albumet som en av årets minst pretentiösa, mest sammanhållna och omedelbara skivor.
49. Baxter Dury – Prince of Tears
Baxter Dury har stora skor att fylla. Pappa Ian räknas som något av en musikalisk legendar hemma i Storbritannien, och dessutom har Baxter en röst som i mångt och mycket påminner om den berömda föräldern. Det verkar vara en svår nöt att knäcka, men Baxter har lösningen: gör ett relativt kort album fyllt av godis, från den snuskiga basgången och helsjuka texten hos ”Miami”, till den vackert nedstämda ”Prince of Tears”. En ”all killer, no filler”, helt enkelt.
48. Destroyer – Ken
Ken bjuder på pulserande synthar, subtila blåsinstrument och trummaskiner varvade med riktiga trummor och akustisk gitarr. Influenser från New Order och The Cure smälts samman till ett gotiskt ljudlandskap där Dan Bejars karaktäristiskt släpiga röst som vanligt är centralpunkten. Musiken är direkt men tillbakalutad, iskallt elektroniskt men ändå med en varm melodisk själ i mitten.
47. The Moonlandingz – Interplanetary Class Classics
Fans av Fat White Family kommer känna igen sig i sidoprojektet The Moonlandingz. Precis som vad gäller Fat White Family är det musik sprungen ur punk, postpunk och psykedelia, och precis som Fat White Family är det fantastisk musik som inte låter som något annat.
46. Courtney Marie Andrews – Honest Life
Courtney Marie Andrews har under året seglat upp och blivit en av samtidens mest relevanta folksångerskor. Honest Life är en sån där skiva som borde vara obligatorisk lyssning under alla roadtrips; tidlös och countrydoftande americana helt enkelt. Att Courtney Marie har en änglalikröst är pricket över i:et. Dessutom är hennes texter oftast väldigt berörande.
45. Chelsea Wolfe – Hiss Spun
När 34-åringen släppte sina musikaliska hämningar gjorde hon det rejält. Om hon tidigare var svår att genrebestämma, är det nu omöjligt. Hennes femte album är en skoningslös lavin i mörker, oljud och känslor – och så klart alldeles, alldeles underbart.
44. Converge – The Dusk In Us
Ibland känns det nästan för kalkylerat. Som om alla framstående representanter för hård musik, alltså riktigt, riktigt hård musik gått samman och på krass vetenskaplig väg skapat Converge. Detta monster har dessutom skrivit sitt bästa album sedan Jane Doe.
43. Priests – Nothing Feels Natural
Nothing Feels Natural är kanske den skiva som bäst sammanfattar den konstanta politiska ångest som för väldigt många dränkte varje sekund av 2017. Ett koncentrat av punk, powerpop och frijazz som formar en käftsmäll riktad precis mot brytpunkten mellan det politiska och det personliga. Med lika delar ilska, maktlöshet och hoppfullhet tonsatte Priests året innan det knappt hunnit börja, och nog kändes musiken bara mer och mer relevant för varje dag som gick.
42. Rodney Crowell – Close Ties
En berättare av rang som i princip aldrig gör något dåligt. Men har man den här mannens erfarenhet av musiksvängen är det förstås svårt att misslyckas. Med lysande musik som kan fylla balsalar i typisk taktfast Crowell-anda för melodierna och berättelserna lyssnaren framåt. Att få slut på historier tycks för Rodney Crowell vara en omöjlighet, det är bara att tacka och ta emot.
41. The Clientele – Music For the Age of Miracles
Londongruppen som var uträknade sedan långt tillbaka har, nästan lika länge, berättat om albumet som de höll på att spela in mellan blöjbyten och matlagning. Så här sju efter att de tog en paus från musikbranschen dök de upp med ett nytt album där de som vanligt ändrat ytterst lite på sin klassiska formel. Ett av deras mest konsekvent briljanta album och det finns få paralleller att dra inom dagens popmusik.
40. INVSN – The Beautiful Stories
Få kan kombinera det storslagna och sköra i en lika självklar symbios som INVSN. Postpunkexplosionerna på The Beautiful Stories tycks härstamma från ett bortglömt industriområde i Västberlin, men är tillräckligt starka för att sätta hela världen i brand.
39. HAIM – Something To Tell You
De svalt coola systrarna från LA spelade in större delen av Something To Tell You i sina föräldrars vardagsrum. De lyckas hänföra oss med låtar som ”Want You Back” och ”Right Now”. Trion ger oss stämsång, keybords, ett drömskt 80-talsdoftande sound och levererar en skiva full av poppiga hits. Välproducerat och kaxigt på samma gång!
38. John Maus – Screen Memories
John Maus höll lyssnarna på sträckbänken, men slutligen anlände uppföljaren till 2011 års We Must Become The Pitiless Censors Of Ourselves och det visade sig vara ett album kantat av starka popmelodier, färgstarka synthar och skräckromantik. Mer eller mindre varje spår präglas av en filmisk känsla och i sin helhet kan skivan liknas vid en resa i det undermedvetna.
37. Björk – Utopia
Där Björks förra album Vulnicura handlade om skilsmässan från ex-maken Matthew Barney, utspelar sig Utopia på andra sidan uppbrottet. Anslaget är milt med blåsinstrument och körer men inte helt fritt från industriellt oljud. Och inte heller från bitterhet: ”Sue Me” beskriver t.ex. vårdnadstvisten kring exmakarnas gemensamma dotter Isadora. 24 år efter att hon blev jagad av en gigantisk nalle i videon till ”Human Behaviour” är isländskan fortfarande en av våra mest framåtblickande popstjärnor.
36. Drake – More Life
Drake, ett snille från Toronto som här visar vem som är störst inom kommersiell hiphop år 2017. Musik och beats på More Life är mästerligt. Sparsmakat men samtidigt rafflande och melodiskt. Vi lyssnar en gång. Mja. Vi lyssnar två gånger, vi ler. Vi lyssnar en tredje gång och slutar aldrig lyssna. Vi rappar med: ”Hermés link, ice blue mink”. Vi tänker på gammal kärlek, vi tänker på uppgivenhet men beatsen får oss att röra på knän och axlar. Vi knäpper fingrar tills de blöder utan att reflektera över det, så bra är More Life.
35. The National – Sleep Well Beast
Efter bara en takt av Sleep Well Beast har lyssnaren bäddats in i den melankoliska ljudbild som Ohio-bandet gjort sig kända för. Det är mörkt och nästintill domedagsliknande när Matt Berninger sjunger om allt från äktenskapsproblem till existentiell ångest. Ändå lockas man att sjunga med, speciellt i ”Day I Die”.
34. Makthaverskan – III
När Makthaverskan är tillbaka efter drygt fyra års frånvaro kliver de direkt upp på toppen. Bandets tredje fullängdare pulserar av kraft och längtan, till tonerna av världen som går i kras. Och trots att soundet har blivit en aning mognare är mycket sig likt. De karaktäristiska gitarr-reverben gifter sig med intensivt trumspel och tillsammans med Maja Milners desperata stämma skapas en övermäktig ljudbild värd att drunkna i.
33. Petit Biscuit – Presence
Blott 17 år gammal. Det tror man inte när man hör Petit Biscuits debutplatta, en elektronisk pärla så fulländad att hans landsmän i Daft Punk och Justice kan vara stolta. Det franska elektroarvet lever vidare.
32. Katohjärta – Inget kommer ordna sig
Visst, vemodspop på norrländska har gjorts otaliga gånger förr – men Katohjärta framstår mer och mer som genrens okrönta drottningar. Deras debutalbum är som ett soundtrack till alla nätter då hjärtat tycks vilja slå sig ur bröstkorgen och en bittert tvingas inse att ens känslor är och förblir obesvarade.
31. Thåström – Centralmassivet
Sveriges enda rockstjärna fortsätter sin vandring i helvetet likt Dante. Denna gång är ljuset mer närvarande än på länge, som att vår protagonist närmar sig paradiset, närmar sig slutet. Det är mörkt, tungt, bländande vackert, avskalat och med ett så organiskt sound att det saknar motstycke i svenskt musikliv. Pimme har 2017 släppt ett av sina starkaste album.
Spellista med en låt från varje bidrag från vår EP-lista och vår albumlista. Fylls på efterhand.
