Ljuva årslistetider! Det har blivit dags att presentera de 20 EP:s som HYMNs skribenter röstat fram som årets bästa. En ljuvlig kompott av svensk folkpop, drone-ig ambient, poppig punk, alternativ r&b och mycket annat.
20. Chemtrails – Headless Pin Up Girl EP
Brittiska Chemtrails står för ett av många starka släpp från PNKSLM i år. På Headless Pin Up Girl visar bandet upp ett renare och poppigare sound jämfört med förra årets Love In Toxic Wasteland. Resultatet är lysande garagepop som får oss att längta efter mer.
19. Tiny Vipers – Laughter
Jesy Fortinos återkomst som Tiny Vipers efter 8 år innebar på många sätt en nystart. Folkpopen är nu nästan helt utbytt mot mörka och atmosfäriska ambientstycken som påminner mer om den tidigare samarbetspartnern Grouper än om tidigare Tiny Vipers-skivor. Med synthmattor och röstekon bygger hon råa ljudlandskap som är större och vackrare än någonting hon tidigare gjort.
18. Cut Worms – Alien Sunset
Låt inte den kosmiska titeln lura dig. Blicka istället tillbaka till 50- och 60-talets guldpop. Man skulle kunna tro att Max Clarke (mannen bakom pseudonymen) haft tillgång till en tidsmaskin; så naturligt låtar det. Ingen pastisch. Bara riktigt real. Melankolisk, rå pop som sätter hjärtat i brand.
17. Mick Trouble – It’s the Mick Trouble EP
Engelsmannen Mick Trouble hängde med Dan Treacy och Jowe Head i början av 80-talet. Han var på väg mot en framgångsrik karriär (trodde i alla fall John Peel) men han försvann plötsligt spårlöst. Nyligen hittades inspelningarna på It’s the Mick Trouble EP av Stewart och Jen från bandet Boyracer, som äntligen gett ut dem på deras hopplöst förbisedda bolag Emotional Response.
16. Bishop Briggs – Bishop Briggs
Bishop Briggs självbetitlade debut-EP hör hemma i genren modern elektronisk soul/dark pop/alternative R&B (eller vad vi nu vill kalla den) som alla verkar älska just nu. Det handlar om trap-influerad musik med släpiga beats, elegisk stämning och själfull sång, som låter ungefär som om The Weeknd skulle möta Florence Welch på en dekadent nattklubb i London där ingen vill ha sex och alla tagit benzo.
15. Sammy & Johnny Bennett – ST.RECK
Göteborgsduon Sammy & Johnny Bennett är västkustens framtid. De står i framkant, har känsla för trender och deras släpp präglas av ett internationellt snitt som särskiljer dem från konkurrenterna. Sommarens EP – åtta spår av högsta kvalité – ger stora förhoppningar om brödernas kommande debutalbum. En skiva som släpps nästa år.
14. Beatrice Eli – The Careful EP
Hon tog oss med storm med singlarna ”Girls” och ”Trust Issues” år 2014. I år tog hon oss med en jävla orkan. En kavalkad av oerhört starka låtar om relationer och att förlora sig själv i dessa. ”Careful” har nog hållit många personer i handen under året. Solklar ep från Sveriges midi-punkdrottning.
13. Lakely – Pockets Full of Sand
Att Malmöbaserade Lakely spelade in delar av sin debut-EP i Nashville framstår inte som en överraskning när man lyssnar på Pockets Full of Sand. Ändå vägrar de imponeras för mycket av den amerikanska söderns traditioner och skivan andas lika mycket Skandinavien. Mest handlar det emellertid om magiska låtar, oavsett vilka stop-baldness.net man känner. Avslutande ”Doing Time” är bland det vackraste vi överhuvudtaget hörde 2017.
12. Side Effects – Feels Like Walking On Sunshine
Råbarkat skrammel möter pop med ett uns psykedelia. Drivet, öset, leveransen och de smittande melodierna får en att känna sig som en rockstjärna när man strosar gatan fram till tonerna av sin favoritlåt. Bandet ser charmigt pojkaktigt retro ut, men skenet bedrar; musiken är tuff och stor.
11. Rein – Freedoom
Där första EP:n tog tydligt avstamp ur hård 80-tals-EBM som Nitzer Ebb, har Rein nu förflyttat sig några decennier framåt. På Freedoom har hon fler gemensamma nämnare med 90-talets digital hardcore eller 00-talets electroclash. Men framför allt gör hon något som är helt eget och lika politiskt laddat som oemotståndligt medryckande. Freedoom är inte bara väldigt bra – det är viktig musik år 2017!
10. Radical Face – SunnMoonnEclippse
Egentligen en visuell EP med tre spår, ”Sunn”, ”Moonn” och ”Eclippse”, som helst ska avnjutas med tillhörande musikvideo i en ändlös loop. Radical Face (Ben Hooper) är känd för att experimentera med olika musikaliska koncept, men kan kanske bäst beskrivas som folkdoftande indierock med elektroniska inslag, som för tankarna till t.ex. Death Cab For Cutie. Sammantaget bildar musik, text och bild en närmast hypnotiserande helhet.
9. Louise Lemón – Purge
I en tid där fantasilöshet och imitation är mer regel än undantag, är det skönt när ett nytt ansikte vägrar rätta in sig i ledet. Louise Lemóns souldoftande, mörka låtar träffar exakt rätt och allt talar för att den Randall Dunn-producerade debuten blir en av nästa års höjdare.
8. Parsnip – Health
Parsnip är en australiensisk supergrupp bestående av kvinnor som tröttnat på att vara utfyllnad i deras killkompisars band. Listan på andra band de spelat i innan de fann varandra är milslång, men innehåller bl.a. Hierophants, Chook Race och The Clits. De bildades redan förra året och med tanke på hur många som hyllat deras livespelningar kom det inte som någon överraskning att Health blev en svårslagen EP.
7. Yassassin – Vitamin Y
EP-debuten från Londonbandet Yassassin är utan tvekan deras starkaste släpp hittills. Låtarna är snyggt poppig punk byggd på retrodoftande riff och uppkäftig sång. Omistlig musik för fans av band som PINS, Dream Wife och The Big Moon.
6. Curls – Vante
Forne Girls-mannen Christopher Owens presenterade i början av november sitt nybildade band Curls med en koncis men dynamisk låtkvartett. Två svindlande men tillbakalutade instrumentaler, en garagerockpärla och en indiegospel som sände tankarna till Owens främsta stunder. Precis tillräckligt för att man ska bli väldigt sugen på vad som förhoppningsvis är en fullängdare nästa gång.
5. Deradoorian – Eternal Recurrence
Angel Deradoorian är kanske mest känd som före detta medlem i Dirty Projectors. Med Eternal Recurrence bjuder hon på den spabehandling dina öron och hjärna behöver efter en stressig dag på jobbet. Eterisk sång (tänk: Lisa Gerrard), hypnotiska dronepartier och Deradoorians aldrig sinande experimentlusta gör denna skapelse till en av årets höjdpunkter.
4. Nelson Can – EP3
Från ingenstans gick dök plötsligt danska Nelson Cans EP3 upp efter tre års tystnad. Och den här gången är dansktrion också tre gånger bättre än förut. EP:n är en vandring från välproducerat mystiskt mörker till en käftsmäll på 18 minuter. En sak är säker, Nelson Can kommer göra ”Miracle” på hemmaplan när de tar sig an Roskildefestivalen sommaren 2018.
3. Kamasi Washington – Harmony of Difference
Saxofonisten, kompositören och bandledaren Kamasi Washington tog världen med häpnad när debuten The Epic nådde långt bortom den traditionella jazzpubliken. Här fortsätter upptäcktsresan som flätar samman moderna storheter som Kendrick Lamar och Flying Lotus med jazzgiganter som Ornette Coleman och John Coltrane. Avslutande ”Truth” är 13 minuter som absolut inte får missas.
2. Blonde Redhead – 3 O Clock
Få band har lyckats återuppfinna sitt eget sound lika många gånger. Samtidigt låter de alltid omisskänligt som Blonde Redhead. Den New York-baserade konst- och musikskoleättade indierockinstitutionen har rötter i Japan och Italien och inledde karriären som en mer ”humorlös” och allvarligt sinnad släkting till Sonic Youth (”now that’s really working hard at not smiling”). 3 O’ Clock är till viss del en återgång till det vackra, orkestrala, soundet från Misery Is A Butterfly (2004) i en något mer avskalad tappning. 24 år in i karriären är Blonde Redhead fortfarande en indiekraft att räkna med.
1. Yaeji – EP2
Yaeji, med starka kopplingar till både USA och Sydkorea, står för ett av årets stora genombrott. Musiken är lågmäld, dansvänlig och låtarna färgas av erfarenheten att höra hemma i två kulturer. Yaeji sjunger exempelvis på både koreanska och engelska. Låten ”Drink I’m Sippin On” är en smärre housesensation – mil från alla fläskiga Summerburst-produktioner.
