Kön ringlar sig lång i det kalla regnet. Trots kylan och det ruskiga vädret så är humöret på topp och förväntningarna höga. Det är avslutningen på Yung Leans världsturné och stora salen på Nobelberget är utsåld.
Många i kön är klädda i Sad Boys-gear från topp till tå och har målat röd färg under ögonen eller stora delar av ansiktet. Något Yung Lean själv har haft under tidigare konserter och i en del videor. Väl inne så möts vi av en liten pop-up shop för merch. Lite som en Rolls Royce-version av det traditionella merchbordet. Men få verkar intresserade och står redan redo framför scenen i rummet intill.
Yung Leans musik har hunnit utvecklas en hel del och gått igenom många faser sedan debuten för nästan 5 år sen. Senaste albumet är fyllt med personliga och känslosamma texter över en blandning av det hårdare, råare soundet från förra albumet och de drömska och flytande melodierna från den tidiga karriären. Det är en Yung Lean som har utvecklats mycket – från att nästan vara en meme- och skämtartist till att ha hittat sig själv och en stark personlighet i musiken.
Tyvärr så märks inte det live. Hela konserten framförs i ett stort moln av rök och allt för ofta går det inte ens att se hans siluett. Detta gör att det hela känns så otroligt opersonligt och tråkigt.
Med sig på scen så har han sina två producenter: Sherman och Gud. Båda två är minst lika viktiga i paketet som Yung Lean själv, men inte heller de tillför konserten något extra eller personligt.
Musiken får ingen spännande mix eller ombyggnad under kvällen, och den är ofta så hög så att man inte kan hör Leans röst. Inget av det här tycks dock få publiken på sämre humör. De studsar hängivet upp och ner och vrålar av glädje vid varje ny låt.
Själv kollar jag mest klockan på mobilen efter varje låt och funderar på när nästa buss går hem.


