Foto: Per Kristiansen
Stockholmsbandet Then Comes Silence har sedan starten 2012 imponerat med sin tunga blandning av goth och postpunk. Och senaste albumet Blood (släppt på tyska skivbolaget Nuclear Blast) låter tyngre än någonsin. Felix Lindén ställde några frågor till bandets sångare och basist Alex Svensson.
Blood har ett ganska annorlunda sound än de tidigare skivorna. Var det något som ni medvetet strävade efter?
– Ja, vi visste tidigt att nästa skiva skulle ha ett annat sound. Det var därför vi tog in producenten Tom van Heesch när vi fått dealen klar med Nuclear Blast. Han var rätt man för jobbet. Tom kom in med en proffsig och avslappnad attityd och var väldigt lyhörd under inspelningen, som vi gjorde live i Svenska Grammofonstudion i Göteborg. Tom har en del erfarenhet inom metal och rock. Allt från Rammstein till Michael Monroe har passerat hans mixerbord.
– Jag gjorde alla inspelningar åt Then Comes Silence tidigare. Hade jag fortsatt och gjort även denna skulle den förmodligen låta likadant som Nyctophilian som kom ut före Blood. Det var inget alternativ för oss.
Varför valde ni titeln Blood?
– Det finns många svar på den frågan. Blod är kärnan. Blod är liv. Åsynen av spillt blod skrämmer de flesta. Det finns mycket symbolik i blod.
– Vi jobbade med enkelhet i utformningen av albumet. Titeln och det grafiska skulle vara direkt och tydligt. Sen så.. själv har jag svårt att komma ihåg långa titlar. Tycker att det är onödigt krångligt med album som har mer än tre ord i titeln. Ett exempel på det är en av mina favoriter med Killing Joke där jag alltid glömmer i vilken ordning orden i titeln ligger, Extremities, Dirt and Various Repressed Emotions. Det blir ofta Extremities and Emotions, eller Dirt, Rarities and Extreme… Äh, “Extremities” räcker gott och väl i så fall.
Det känns som att den här skivan har fått ganska mycket större genomslag än era tidigare, var ni beredda på det?
– Ja, vi var beredda på att det skulle vara olikt de tidigare släppen, men inte hur. Jag har ingen aning om försäljningssiffror och liknande. Ärligt talat så är det inte det viktigaste. Jag och bandet ville först och främst nå ut bättre denna gång och det har vi gjort. Vi har nått nya platser och nya forum. Majoriteten av publiken i Tyskland, där vi spelar mest, är väl fortfarande en del av de svartklädda tungsinta själarna, men vi märker av en ny slags publik också.
“Blod är liv. Åsynen av spillt blod skrämmer de flesta”
– Jag var inte beredd på allt jobb som följer med ett samarbete med en större label. Under hösten fick jag ta ledigt för att hinna göra alla filmklipp i de sju olika trailers som vi skulle leverera och under två månaders tid var det väldigt många Skype-intervjuer på en och samma dag. Lägg till musikvideor, sociala medier och en gäng email-intervjuer på det. Ett tag trodde jag att jag skulle dänga rakt in i väggen. Ibland kunde de andra medlemmarna hoppa in såklart, men eftersom jag skriver alla låtar till bandet så blir det mig man adresserar om man vill be om nåt.
Hur har det fungerat att samarbeta med Nuclear Blast? Har det varit stor skillnad mot att arbeta med Novoton?
– Novoton är i stort sett en “one man label” och Daggan är och förblir bandets gudfar. Vi hade inte varit Then Comes Silence utan Novoton. Det är klart att det är skillnad på Nuclear Blast stora maskineri och vad en indielabel kan göra. Vi kände oss väldigt välkomnade av Nuclear Blast redan långt innan släppet. Vi åkte ner till huvudkontoret och hälsade på flera gånger. De är generösa på många sätt. Det märks att de är självständiga som bolag och att de lyssnar på vad vi har för åsikter om promotion och liknande. Vi kan väl ibland känna oss lite udda i sällskapet, men det är bara nåt som kommer från oss.
Någon särskild anledning till att det blev just ett tyskt bolag?
– Jag tror att redan efter vår första turnévända nere i Tyskland 2014 märkte vi att vi hade skapat lite attraktion mellan publiken och bandet. Vi lät nog publiken vara med och fortsätta forma Then Comes Silence sen och jag tror att tyskarna fortfarande är en bidragande del i bandets utveckling. Det blir lite grann så när man är där. Man suger upp influenser från dem. Träffar andra band som spelar där ofta och man blir vän med endel som kommer på giggen. Gillar man mörkare rock, metal, synth och goth så är Tyskland en förträfflig plats att gå på festival, se band och träffa andra. Det är inte alltid bara tyskar i publiken. Många holländare, svenskar och amerikaner dyker ofta upp.
– Nuclear Blast som är ett tyskt bolag är en av de största aktörerna inom extrem musik där borta, så vi hamnade liksom i den fållan och lotsades in mot dem.
Foto: Per Kristiansen
Bästa minnet från hösten/vinterns turnerande?
– Det är utan tvekan den lyckade truppen som vi bildade tillsammans på turnén. Vi hade för första gången en egen ljudtekniker med oss som vi klickade direkt med och en av Tysklands flitigaste merchandise-försäljare som är känd för sin säregna stil . Han blev väldigt viktig i gruppen när vi stötte på problem ibland. Dessutom hade vi med oss en vikarie på gitarr, Mattias – som blev en bra vän till bandet. Dynamiken var bra i teamet. En turné där det inte funkar mellan folk är ett helvete. Sen så minns man ju vissa gig bättre än andra. Jag tror nog att de fyra sista på turnén med avslutningen på Wavefest II i Rotterdam sitter ihop som en enda stor bra upplevelse. Tidigt i höstas var vi i Gdansk och spelade på en festival vi inte kände till sen tidigare, Soundrive Festival. Proffsigt arrangemang och en fin och blandad publik i en cool stad.
Sämsta minnet då?
– Tyvärr händer det alltid något mindre bra varje gång. Det kan vara en spelning nånstans med en tunn publik mitt i veckan eller bara ren otur på vägen. Vi hade en ledig dag före gigget i Schweiz så jag bokade ett hotell nära gränsen och långt ifrån storstaden. Det kan vara skönt att uppleva sånt ibland också. Det hade börjat bli mörkt och när vi kom fram till hotellet var det stängt. En miss nånstans i bokningen. Inte så kul att bli strandad mitt i ingenstans i Schwartzwald-skogen. Det löste sig som tur var och vi hittade nånstans att bo till slut.
“Inte så kul att bli strandad mitt i ingenstans i Schwartzwald-skogen”
– Ett annan händelse är mindre kul att minnas. Arrangören betedde sig irrationellt och underligt hela kvällen och vi insåg att han antingen var galen eller sjuk. På vägen tillbaks till hotellet märkte jag ganska snabbt att arrangören – som körde – var berusad och lyckades med att krocka bilen och svänga ut i fel körriktning på motorvägen. Det fanns inte mycket tillfälle att ta över ratten i den rallyfart han hade så jag och de andra i bilen försökte hantera honom på bästa sätt och hoppas på att överleva fram till hotellet.
Vad lyssnar ni på i turnébussen?
– Jonas, trummisen, är bandets trendspanare inom goth och postpunk. Från honom får man höra det senaste som släppts. Jag spelar nog mest klassisk musik vilket kanske inte alla uppskattar i bussen… Jo, Seth gillar det i alla fall. Ljudteknikern Marita spelade oftast techno. Det var första gången det introducerades i vårt sällskap. När playlists med gammelgoth snurrade, mumlade vår tyske merchandise-mästare olika anekdoter om The Cure, Joy Division, Red Lorry Yellow Lorry med flera som han varit med om.
Hur involverade är ni i den visuella sidan (videor, skivomslag etc)?
– Vi har helt fria händer från bolaget att skapa vår artwork och videor. Hittills har vi bara fått höra bra grejer från dem. Det uppskattar vi verkligen eftersom vi är fyra stycken ganska petiga esteter i bandet med tydliga åsikter om det grafiska och det visuella.
Vad har ni för planer för 2018?
– Vi kommer spela på en del festivaler och har fått inbjudan att öppna för olika större band. Det är rätt tungt att åka ut på en egen headline-turné eftersom vi inte drar de stora salongerna… än får jag väl säga då, så vi kommer fokusera på att vara förband nu ett tag.
