Det är juletider och för många innebär en söndag i december ett evigt rännande på stan för att hitta den perfekta julklappen. Men helst ser jag att dessa klappar inhandlas vid annat tillfälle. Denna söndag går i Otis Reddings tecken. Det är nämligen så att det är på pricken 50 år sedan en av de mest betydelsefulla sångarna i amerikansk populärmusiks historia tragiskt avled.
Han föddes på en plats som knappt syns på kartan: Dawson, Georgia. Familjen flyttade sedan in till den något större staden Macon i samma stat. Macon är något av ett musikaliskt nav, vilket Otis Redding självfallet tog till vara på. Hans vän Phil Walden, som senare skulle starta det mycket välkända bolaget Capricorn Records (hemvist för mängder sydstatsrock, däribland Wet Willie), blev hans manager och ordnade en plats i gitarristen Johnny Jenkins band.
Johnny Jenkins var vid tiden en förhållandevis etablerad artist och bandet körde musik stöpt i formen av Little Richard. Bland Otis Reddings tidiga inspelningar märks ”Shout Bamalama” från 1961. Förvisso en riktig rock ’n’ roll-rökare, men inte den stil Otis senare skulle bli känd för. När han agerat chaufför åt Johnny Jenkins som skulle spela in hos Stax skedde nämligen något som skulle förändra historien. Sessionen var slut, men det fanns fortfarande lite tid kvar. Otis Redding placerades bakom mikrofonen och sjöng in sin första hjärtskärande ballad: ”These Arms of Mine”.
På låten återfinner vi Johnny Jenkins på gitarr och Steve Cropper på piano. Här går det att implementera uttrycket: ”resten är historia”. Låten släpptes på Stax underetikett Volt sent 1962 och seglade upp på American hot 100 på våren året därpå.
Singeln sålde nära en miljon ex och där och då var det klappat och klart. Otis parades ihop med skivbolaget Stax och deras husband Booker T. & The M.G.’s., framförallt med bandets gitarrist – Steve Cropper. De kom att skriva många fantastiska sånger ihop.
Debuten kom 1964 och därefter skulle det komma en hel drös till. Alla fantastiska och bör klart lyssnas på minst en tio gånger om året.
På senare år har en del åsikter lyfts om Otis Reddings pipa. Visst hade han kanske inte det absolut bredaste registret i soulvärlden. Men det spelar ju egentligen inte någon som helst roll, detta på grund av att han, framförallt i balladform, kunde häva ur sig sin själ på strax under tre minuter. Sådana artister finns det inte många av.
Skriva låtar kunde han också. Välkänd är förstås ”Respect”, som Aretha Franklin blåste skiten ur ett par år senare. Eller ”Any Ole Way”, som han skrev tillsammans med Steve Cropper. På tal om Cropper. Det var även med honom som den kanske mest kända låten skrevs: ”(Sittin’) On The Dock of The Bay”
”Respect” återfinns på Reddings absolut mest fulländade album, Otis Blue, Otis Redding Sings Soul, ett album som kom att förändra soulmusiken i dess fundament och tillhör även ett av vår tids absolut bästa album alla kategorier. Albumet gjorde att Redding, fritt översatt, blev en katalogartist, vilket innebar att låtarna inte åkte raket på listorna. Albumet som sådant skaffade sig istället stadiga försäljningssiffror över tid. Ett fenomen främst förknippat med andra genrer, soul var främst singelmusik.
Sen har vi då förstås ”(Sittin’) On The Dock of The Bay”. Redding kom till Steve Cropper med grunderna till låten och han fattade tycke för den. De spelade in sång och stora delar av det musikaliska arrangemanget. Sedan skulle Redding ut och spela. Han hoppade in i sitt plan, en Beechcraft H18, en kall dag i december.
De skulle till ett gig och valde att flyga trots att väderleken var allt annat än god. Tyvärr lyckades de aldrig ta sig till spelningen i Madison, Wisconsin. Planet störtade söndagen den 10 december i det kalla vattnet i Lake Montona. Utöver Otis själv fanns även hans kompband ombord på planet, The Bar-Kays. Av dessa fem överlev en person, trumpetspelaren Ben Cauley, som också var kraschens enda överlevare.
Önskas material som får er sömnlösa en vecka går det att använda internets obegränsade makt och hitta bilder på Otis när han dras upp ur det iskalla vattnet. Stelfrusen och fortfarande fastspänd i sin flygplansstol.
Låten som vi så starkt förknippar med Otis Redding färdigställdes dock av Steve Cropper. Det kunde inte ha varit lätt att färdigställa det projekt han påbörjat med sin vän Otis Redding vetandes att han aldrig skulle få höra resultatet.
Det sägs att skivbolaget Stax aldrig blev sig likt efter Otis Reddings död. Enligt många som var med på den tiden, däribland Cropper, försvann något. Skivbolaget tappade på något sätt fotfästet och den familjära stämningen försvann ut genom dörren. Att de upptäckte att Atlantic ägde alla rättigheter till materialet inspelat hos Stax från 1960-67 lär inte ha muntrat upp stämningen i lokalerna. Än idag gäller det avtalet, men nu ligger alla rättigheter hos Warner Music istället, då de äger Atlantics katalog.
Året 2017 markerar alltså femtio år sedan Otis Redding dog och sextio år sedan skivbolaget Stax startade. Ett jubileumsfirande och en minneshyllning är alltså på sin plats. Inte minst på grund av att Stax nyligen återupplivats och släpper återigen musik.
Jag rekommenderar starkt att hylla Redding genom att lyssna in sig på hans katalog. Den har hörts förr men den tåls att höras igen. Envisas ni nu med att ändå inhandla klappar rekommenderar jag starkt att strunta i Åhlens, NK och HM. Köp era julklappar hos de utdöende skivhandlarna istället. Ett par plattor med Otis (självfallet inklusive den nyligen släppta boxen med hans fantastiska liveframträdande på Whisky a Go Go. En box som äntligen innefattar alla framträdanden, till skillnad från från LP:n från 1968) passar alla.
Vad gäller att fira Stax sextioårsjubileum finns en historielektion att läsa här på HYMN, med en tillhörande spellista.
