Första gången The Horrors turnébuss rullade in i Stockholm parkerade den utanför Debaser Slussen våren 2007.
Bandets debut Strange House hade släppts en månad tidigare och de hade dundrat in på brittiska musikscenen med förvrängda gitarrer och en sångare som väste om massmördare och handskfetischer.
”Vi har inte gjort samma skiva om och om igen. Det är därför vi är kvar och band som började samtidigt inte är det”
Bland andra unga band som inspirerades av The Strokes, bar skinnjackor och skrev vitisgt om vardagen i Storbritannien stack det viktorianskt klädda Horrors med utsvävande poetiska texter ut lång väg.
Tio år senare är de jämngamla indierockhjältarna borta, men Southend-on-Sea-bandet står stadigt och man kan inte missa ett nöjt leende på gitarristen Josh Haywards läppar.
– Vi har inte gjort samma skiva om och om igen. Det är därför vi är kvar och band som började samtidigt som vi inte är det, konstaterar han.
Citatet kan låta högfärdigt men de fem numera 30+-åringarna i The Horrors skulle kunna stå som illustrationer för väluppfostrad, välutbildad och välklädd brittisk medelklass i en uppslagsbok. Lagom innan soundchecket bärs en strykbräda och ett strykjärn in i logen av sångaren Faris Badwans yngre bror Harry som reser runt med bandet.
– Vi har med oss ett eget strykjärn för att de man får på konsertlokalerna alltid är rostiga på undersidan och då får man fläckar på kläderna, förklarar Josh som om det vore en självklarhet att packa med strykjärn.
Strange House och allt som kom med den skivan – de skräckromansinspirerade pseudonymerna bandmedlemmarna bar, håret som exploderade i ansiktet och den offensiva musiken försvann med andra albumet Primary Colours när det las mer fokus på synth och tillbakahållen sång.
Det är svårt att få bandmedlemmarna att förklara vad det var som hände när de plötsligt gick från att låta som tonåringar man har anledning att oroa sig för till ett väldigt vuxet band med en avancerad ljudbild.
– Ja du…. ,börjar Josh.
Vi har tidigare försökt ställa denna fråga till Faris utan resultat.
– Då tänkte vi att vi skulle göra en singel och så var det inget mer med det.
Någonstans verkar livet ha tagit en vändning bandet som vid starten var mitt i universitetsstudier inte hade räknat med. I dag är de på turné med sin femte skiva V.
Sedan kursomvändningen med Primary Colours har de genremässigt hållit sig på ungefär samma spår, men flera kritiker noterar att senaste albumet V är råare, som debuten en gång var – och mer dansant.
– Säger de det? Jag det kanske jag kan hålla med om. Vi försökte att göra saker snabbt och inte fundera så mycket på vad vi sysslade med nu. Men gladare vet jag inte. Har du hört texterna? frågar Josh och lyfter ena ögonbrynet i en nästan oroad grimas.
– De är mörka.
Albuminspelningen rattades för ombytets skull av en extern producent, Paul Epoworth. Josh berättar att de behövde input utifrån, någon som sa till dem att få saker gjorda istället för att överanalysera och en ny kurs som sammanföll med att kontraktet med tidigare skivbolaget gick ut. Producentvalet föll på en man som gjort sig känd för samarbeten med en helt annan sorts artist – Adele.
– Det mesta han tyckte vi skulle göra höll vi med om. Han hade bra koll på vad för slags band han producerade. Ibland sa vi nej, men det var inte som att han någonsin tvingade oss sätta oss vid pianot och skriva stora ballader, skrattar Josh.
”Man kan inte tjäna pengar på att vara musiker. Skaffa en backup-plan”
Vad skulle du säga är den största skillnaden i branschen mellan när ni började och nu?
– Hur man konsumerar musik. När vi började laddades det ned så mycket mp3:or. Unga kids kunde plötsligt allt om väldigt obskyr musik och genrer för de kunde få tag på allt. Det var en revolution. Nu lyssnar man mer på musiktjänster som Spotify och det dåliga är att du där kan hamna i en cirkel där liknande musik som den du lyssnar på föreslås för dig så du aldrig upptäcker något nytt.
Har du något råd till unga band nu när du själv är äldre och visare?
– Åh gud. Gör det inte, utbrister han först och fortsätter:
– Ta ut hela businessidan i det här, tänk inte ens på det. Man kan inte tjäna pengar på att vara musiker. Skaffa en backup-plan.
Men gitarristen som en gång tog tjänstledigt för att kunna ta sin examen i fysik har själv gett upp tron att han någonsin kommer använda det säkerhetsnätet.
– Nej jag har hållit på så länge med detta så för mig är det för sent. Jag har accepterat att det är det här jag kommer hålla på med, och om man hamnar där så ska man bli så bra som möjligt på vad man gör.
