Widowspeak
Det har blivit lite kallare igen och fredagskvällen bjöd på några minusgrader samt en sådär gnistrande stjärnhimmel som det bara kan bli under vintern. Göteborgs gator var redan julfina och från flera restauranger utmed Linnégatan hördes skrattande människor.
Mina steg gick mot Oceanen vid Stigbergstorget vid halvtiotiden. Widowspeak stod på programmet – ett fint indierockband från Brooklyn. De släppte sitt fjärde album, Expect the Best, i somras. Sångerskan och gitarristen Molly Hamilton har en briljant röst som passar perfekt till låtarrangemangen.
Det var annonserad scentid 22:00, men bandet kom tyvärr inte på scen förrän 25 minuter senare. Inledningsspåret ”Right On” blev dock en perfekt start. Därefter fortsatte det med vacker gitarrskrammelrock på Oceanen som sades vara utsålt, men det var inte särskilt trångt i lokalen även om det var mycket folk.
Molly Hamilton är en stjärna. Hennes utstrålning på scenen är stor och hon är en grym musiker. Hon kompletteras perfekt av bas, trummor och den skickliga sologitarristen Robert Earl Thomas som fick stort utrymme flera gånger under kvällen vilket var perfekt.
Låtvalen var också strålande och många av mina favoritlåtar spelades, både från äldre plattor och från den senaste som var i huvudfokus. Två låtar lyfte lite extra; ”Stoned” och ”Fly On The Wall” som spelades i slutet, men det var genomgående en hög nivå på låtarna och en väldigt fin timme.
På grund av att det var försenat så var jag tvungen att lämna innan extranumren började vilket var lite trist, men jag var ändå väldigt nöjd med spelningen.
Division Of Laura Lee
En spårvagn hjälpte mig sen nedför backen vid Stigbergstorget och jag kom snabbt till Järntorget och Pustervik där det var dags för tjugoårsjubilerande Division of Laura Lee.
Tjugo år är lång tid och jag var inte med på tåget från början. Jag har försökt att räkna ut när jag hörde Division of Laura Lee första gången och jag tror att det var i mitten av 2000-talet, när de släppte plattan Das Not Compute, men minns inte säkert så det kan ha varit lite tidigare. Jag har i alla fall haft förmånen att se detta strålande band vid flera tillfällen, men det var ett tag sedan – så denna spelning hade jag sett fram emot ett tag.
Det var fina Club Slacker som stod som värd och då blir det alltid bra. Stora klubben hade, med all rätt, många gäster denna kväll och det var härlig stämning. Publiken var, inte oväntat, i olika åldrar. Flera var säkert varit med från början i Vänersborg medan andra besökare nog var födda runt 1997. Det är ju också det som är ett signum för kvalitetsmusik, att musiken hittar nya lyssnare över tiden och behåller dem som var med i början.
Division of Laura Lee var ett av 2000-talets mest lovande band i Sverige på indierockscenen och i fredags verkade tiden ha stått stilla sedan jag såg dem senast (i samband med släppet av senaste albumet Tree) på Nefertiti 2013. Det lät helt enkelt otroligt bra. Tyvärr missade jag inledningen, men annars var det en briljant spelning som summerade tjugo år på ett väldigt lyckat sätt.
Vi bjöds på låtar som ”Old Gold” och ”Need To Get Some” och det bullrade ordentligt. Nysläppta singeln ”Hollow Pricks” träffade stenhårt och ”Dirty Love”, min favorit från 2000-talet, hanns också med. Om jag minns rätt sjöng Nina Persson från The Cardigans på studioinspelningen.
Kvällen bjöd även på flera gäster och det var strålande framträdanden av samtliga. Daniel Gilbert i ”Violence Is Timeless” blev nog min favorit i den hårda konkurrensen, om jag tvingas välja.
Pustervik gungade vackert när bandet lämnade scenen och jag gick ut i den gnistrande Göteborgsnatten med ännu en strålande kväll i bagaget.
