Arkivbild. Foto: Samuel Isaksson / Rockfoto
Günther, eller Mats som han egentligen heter, tog sig ut här om dagen. Vad han gör eller gjort de senaste åren vet jag inte, kanske har han lyckats leva på sin eurodance förevigad på skivan Pleasureman? Plattan innehåller bland annat odödliga klassiker som: ”Ding Dong Song”, ”Teeny Weeny String Bikini” och ”Touch Me”. Jag läste recensionen av plattan på Allmusic, vilka gav den en fyra av fem. Ett högt betyg, vilket jag ställer mig något frågande till.
Men skivans kvalité spelar inte någons större roll i sammanhanget. När evenemanget dök upp på Facebook fanns inga tvivlande tankar att finna i mitt huvud. Jag skulle se Günther. Punkt slut.
Lokalen var det senaste tillskottet på Stockholms gayklubbscen – ett ställe vid namn Backdoor. Visst var det en bra klubb, men det där med att få arenan Tele2:s källarlokaler till Stockholms nya inneplats går väl sådär. Det är nog tänkt att lokalen ska medföra lite Berlin-känsla. Men Arenavägen är tyvärr ganska långt från övergivna kraftverk med spår av DDR. Givet förutsättningarna förblir klagomålen få. Dessutom bra att en ny lokal är upprättad eftersom Stockholms stad så barskt bestämde sig för att riva slussen och därmed demolera Kolingsborg.
Kvällen till ära var stället fullsatt och Günther skulle gå på klockan 01. Efter ett par dyra öl blev klockan ett utan att någon Günther gick att skåda. Men sen så ser jag och min vän något. En man med fula glasögon och ett sånt där sliskigt uttryck. Där var han, tänkte jag. Men jag var lite tvekande, det var inte helt likt. Som den undersökande journalist jag är valde jag att ta tag i saken och fråga om en autograf som ett test på mannens autenticitet.
Autograf skrev han, men fattade inte riktigt varför han skulle göra det. Nej, det var inte Günther som stod där. Det var en look-alike. Eller bara någon som såg väldigt mycket ut som faketysken själv. Men jag hoppas det var en look-alike, vilket skulle vara både tragiskt och fantastiskt på samma gång. Plus att jag har en autograf som minne och en helt okej anekdot att berätta med rubriken: ”Kvällen då jag typ träffade Günther”.
Klockan tickade på och hon hann slå 02:17 innan legendaren Günther ställde sig på scen. Utrustad med skinnjacka och ruggigt fula solglas gick han upp. Extrapersonal i form av några som kallade sig The Moonshine Girls och dansare i regnbågsfärgade stringkalsonger fick också plats, såklart.
Günther är ett av 2000-talets mest underbara fenomen. Det är musik som definierar den mest dekadenta tiden i svenskt popliv, nämligen det tidiga tvåtusentalet. En tid då skivbolagen började gå åt pipsvängen på grund av illegal nedladdning och majorbolagen gjorde allt för att få in stålar. Warner Music signade både Günther och Basshunter. Med vedervärdiga texter och bedrövlig musik såg de till att min generation nynnande: ”Oh…you touch my tra la la” medan vi kastade Gogo’s på skolgårdens grus.
Om detta har format oss som människor vet jag inte och det var kul att åka lite tidsmaskin en tidig lördagsmorgon. Men jag hoppas ändå att dagens ungdomar som kastar det som nu är inne på skolgården sjunger något annat.
