Det är alltid svårt att sätta fingret på det där lilla man inte gillar. För mig faller det oftast mer naturligt att peka på fördelarna, som i Steve Buscemi’s Dreamy Eyes fall är många.
Vi börjar med bandnamnet, för det ÄR ju det mest indiebandsvänliga indiebandnamnet någonsin. De har också släppt tre väldigt lovande singlar, där jag till och med skulle vilja ranka min personliga favorit ”Closer” som en av 2017 års bästa poplåtar. Suggestiv, melodisk och vän, för att i slutet röra om allt i ett aggressivt gitarriff. Låten påminner mig om indiepopscenen i början av nittiotalet och band som St Etienne och The Pastels, fast med mörkare undertoner.
Men EP:n Four Waters hamnar däremot någon helt annanstans. Bandet rör sig i postpunksvarta vatten och under mina lyssningar känns det ibland som att jag drunknar i Siri Sjöbergs ekande skrik och de dystra, avskalade melodierna. Det passar att lyssna på ”Always” när jag stapplar fram på Sveavägen genom pölar av grått slask, bandet kapslar in känslan du känner kl 08:30 på väg till jobbet i november-Sverige. The XX-referenserna är tydliga; inte minst vad gäller basgången i just ”Always” men också i Elias Mafhouds röst som påminner om Oliver Sim.
”What Goes Around” är utan tvekan det absolut bästa spåret – melodislingan är repetitivt förtrollande och ljudbilden är en hybrid av just The XX och St Etienne som är rätt genial. Där är bandet tillbaka i rummet mellan det postrockiga och det poppiga, som jag tyckte så mycket om i ”Closer”. Siri leker med sin röst på oväntade sätt och tillsammans med Elias introverta sång skapas en gripande duett.
I slutändan handlar det förmodligen om förväntningar: jag väntade mig en sprudlande drömpopvår men fick en indierockhöst.
[Rama Lama Records, 24 november]
