Det tog folkmusikerna Sara Parkman och Samantha Ohlanders nio år av vänskap och samarbete att till slut släppa en skiva tillsammans. Men, vilket man kunde ana redan efter Saras fantastiska soloalbum – Sara Parkmans skog – från förra året, så var det värt all väntan.
Matriarkerna är i all sin enkelhet ett på många sätt fascinerande album – på samma gång som det är traditionellt är det samtidigt precis det motsatta. Med små medel lyckas de framställa folkmusiken som en konstform i ständig rörelse och samtidigt lyfta fram kvinnornas undanskymda roll i folkmusikens historia på ett glimrande sätt. Jag kände att jag behövde prata med Sara om projektet.
– Samantha och jag har känt varandra i nio år. När jag flyttade hemifrån skjutsade min pappa mig till en folkhögskola i Dalarna. Malungs folkhögskola. Och den första person jag träffade när han släppte av mig där var Samantha. Vi blev vänner och rumskompisar.
– Vi har gjort jättemycket tillsammans under dessa år och den här skivan är nästan som en sammanfattning av de här nio åren. Vissa av låtarna började vi spela redan då så det är som nio års repertoar. Där hade vi ett band som hette Lillkråkans dansorkester. Vi har sedan spelat i bland annat Norge, på feministisk festival i Serbien, ett midsommarevent i New York och många andra liknande grejer. Och nu får vi äntligen bo på hotell efter att ha bott i min kusins lägenhet i Umeå, på logigolv och liknande.
Trots många års samarbete har en gemensam skiva alltså dröjt. Det finns olika anledningar till det.
– Vi började spela in den redan för 1,5 år sedan. Och den hade egentligen kunnat komma tidigare. Men då kom mitt egna album ut och så fokuserade jag på det ett tag. Dessutom turnerade vi med föreställningen ”Fäboland” i samarbete med Riksteatern.
– Men nu fanns det äntligen tid att färdigställa en skiva. Den musik vi spelar är ju väldigt mycket livemusik, vi har hållit på mycket med mellansnack och det har helt enkelt inte blivit av tidigare. Det vi gjort är live, den musiken händer inte i en studio så det tog sin tid att få det att bli av.
Folkmusiken är i mångas ögon och öron knätofs, uråldriga traditioner och musik som låter exakt likadant nu som när den skrevs en gång i tiden. Men jag behöver knappt nämna det innan jag får nya insikter.
– Folkmusiken förändras hela tiden till skillnad från vad många tror. Om man lyssnar på folkmusik från 40-talet eller 80-talet eller från idag så hör du när det är inspelat. Varje tid har sin karaktär och det är ofrånkomligt att man behåller vissa delar och lägger till andra. Jag vill egentligen inte vara någon smakpolis angående vad som är bra och dåligt från förr utan det handlar mycket om vem jag är och vad jag gillar. Men vi har tidigt valt att prata om folkmusiken av idag och vad den kan berätta för oss. Och kanske inte bara prata om döda gubbar.
Syftet med Matriarkerna är att hylla och tacka de hjältinnor som banat väg för Sara och Samantha som musiker. Flera av deras förebilder, såsom Lena Willemark och Agneta Stolpe, medverkar som gästsångerskor på skivan. Och innan vi pratar vidare om det undrar jag lite om kvinnornas roll i musiken förr i tiden – mycket av folkmusikens officiella historieskrivning handlar ju om män. Det är uppenbart att Sara har gedigen kunskap om och stor respekt för den svenska folkmusikens historia.
– Generellt i alla samhällen så har arbete varit ganska könskodat, vilket påverkat mäns och kvinnors roll i musiken. Historiskt har kvinnorna setts som vokalister och männen har spelat instrumenten. Men det har alltid funnits kvinnor som spelat exempelvis fiol. Sen har de kvinnorna skrivits ur historien efterhand. Så även om många kvinnor spelade fiol så har inte historien kommit ihåg dem. Männen har i mycket större utsträckning spelat offentligt medan kvinnorna har musicerat i hemmen.
Albumet består till ungefär hälften av traditionella låtar och till andra hälften av nyskrivna. Eftersom Sara och Samantha, som nämnts tidigare, uppdaterar musiken så är det svårt att direkt höra vilka som är nya respektive inte. Men man förstår det när man läser låttitlarna. Det skrevs helt enkelt inte låtar som heter ”Hej kompis” eller ”Darth Vader” på 1800-talet.
Som proggälskare noterar jag med förtjusning att Marie Selander sjunger på en av skivans nyskrivna låtar. Den heter ”Nattåg” och Marie sjunger med samma övertygande röst som på de fantastiska inspelningar hon gjorde under tidigt 70-tal. Texten handlar om Sveriges allt hårdare flyktingpolitik och känns i varenda nerv. Låten är ett tydligt exempel på att folkmusik handlar om traditioner över nationsgränser och alla uppfattningar om att folkmusik skulle vara något brunt och nationalistiskt är genuint och fullständigt felaktiga.
Trots att skivan till stor del är instrumental går det således inte att missa att den samtidigt är väldigt politisk. Men inte påtagligt plakatpolitisk, utan duon jobbar mycket med små, enkla medel som får den som lyssnar att även själv tänka till.
– Visst är den politisk. Vi arbetar aktivistiskt. Jag har lyssnat mycket på progg och tagit med mig mycket därifrån. Det första band jag spelade med gjorde till exempel en cover på Arbete & Fritid.
Under senhösten är Sara och Samantha ute på en turné. När vi pratar med varandra har de spelat tre konserter, men det finns fortfarande gott om chanser att se duon.
– De första spelningarna har gått bra. Vi bjuder in någon eller några lokala matriarker på varje plats vilket gör att ingen av spelningarna blir likadan. Det känns väldigt bra att det inte bara är vi två, utan att även ge plats åt andra som förtjänar det.
