Martin Sandström och Staffan John Sigvard utgör Stockholmsbaserade indierockduon Drifter. Den 28 november släpps deras debutalbum Moonstones via Widsith Records på alla digitala plattformar och kassett.
I dag kommenterar de Moonstones låtar här på HYMN. Spår för spår. Dessutom bjuder de på en förhandslyssning av hela skivan.
“Fever Dreams”
Öppningslåten som förmodligen inte skulle kunna vara något annat än just första låten på skivan. Den bygger stämningen bit för bit till resten av albumet. Ackorden och melodierna går runt runt utan att egentligen nå något annat än mer och mer av detsamma tills det slutar.
“Rust”
En av de mest signifikativa låtarna för oss. Det känns som att den sammanfattar vad vi gör rätt bra. Verser, refränger, mellanspel som följs av en malande, instrumental monotoni med noise och melodier som kommer och går.
“Just Visiting”
Det närmsta vi kommit en rak poplåt. Upptempo och lite peppigt, men deppigt. Känslan av lånad tid, att inte höra hemma, att inte vilja höra hemma och inte förstå sig på vare sig människor och/eller system är starka teman.
“Brook Horse”
En låt och ett riff som varit med sen begynnelsen. En låt och ett riff som satte tonen och riktningen för det här projektet och i förlängningen även för hela albumet. Tio minuter musik som förkroppsligar allt det vi är. Akta er för bäckahästen. Bäckahästen är inte att leka med.
“Until The End”
Den mest “vanliga” låten. Och första singeln som gavs ut lite smått hemligt redan förra sommaren. Kanske den tråkigaste låten, fast ändå med ett mjukt travande ljust mörker, som vi gillar på något sätt. Lite gitarrmanglande får avsluta. Den handlar nog om vägen mot slutet som redan börjat för länge sen.
“Will O’ The Wisp”
Första demon på den här låten lät som Terminator-soundtracket, eller kanske inte, men ungefär samma stämning. Länge kallade vi den Terminator-låten. Sen förstörde vi allt genom att spela in den “på riktigt”. Nästan. Nej, men stämningen finns nog kvar? Det är den mest avskalade och direkta låten på skivan. En ballad kanske? Kallt gitarrplock och en trasig akustisk gitarr mot en fond av synthar. Den svävande synthen som kommer in i mitten av låten är nog det bästa på albumet? Helt klart de sorgligaste melodierna i alla fall.
“Leave All Men Behind”
En låt som bygger på en gitarrloop som löper som en ryggrad genom hela spåret. Den enda låten där vår Dr. Avalanche, eller vår trummaskin, får vila i några minuter. Rundgångsfest när sången slutar. Vi försökte, under själva tagningen, att hitta melodier med hjälp av den rundande gitarren. Ibland lyckades det, ibland inte, men allt finns kvar. Trasigt som det mesta här i världen. Vissa lever efter devisen “leave no man behind”, vi förespråkar kanske snarare motsatsen.
“Ode”
Epilogen. Långsam och orolig. Den kanske handlar om att bli äldre och att bära sina ärr med någon slags stolthet, tänker den av oss som inte skrivit texten eller sjunger orden. Gitarrloopar ur led och försiktigt dronande gitarrer försvinner långsamt och avslutar skivan. Den är hopplös men kanske även hoppfull. Naken men klädd.
Premiärlyssna nedan:
Albumsläppet kommer att firas på Cantina Real i hemstaden den 14 december då Drifter spelar ihop med Roya. Men redan ikväll kommer duon göra ett DJ-set på Snotty. Missa inte!
